Scarlett Johansson: från indieälskling till kassasuccé
Joan Crawford var en av Hollywoods mest kända filmstjärnor på 1940-talet. Hon inledde sin karriär under stumfilmseran och gick därifrån vidare till att triumfera i filmer som "Mildred Pierce – en amerikansk kvinna" (1945) och senare "Vad hände med Baby Jane?" (1962). Crawford hade dock en mörkare sida. Även om hennes långvariga fejd med Bette Davis är närmast legendarisk har anklagelserna om att hon var en kränkande och alkoholiserad mamma skamfilat hennes rykte för all framtid. Detta till trots förblir hon en ikonisk figur i Hollywoods historia.
Sugen på att få veta mer? Klicka vidare för att ta en titt på Joan Crawfords liv och arbete.
Under kulmen av sin berömmelse på 1940-talet var Joan Crawford en av Hollywoods mest framgångsrika och inkomstbringande stjärnor. Ändå anklagades hon ofta för att vara neurotisk, överlägsen och melodramatisk. Kanske var detta alldeles naturligt med tanke på hennes olyckliga och fattiga barndom.
Joan Crawford föddes som Lucille Fay LeSueur i San Antonio, Texas den 23 mars, troligen 1904. Det exakta födelseåret har aldrig kunnat fastställas. Crawford fick utstå en tuff barndom, en tid präglad av påstådda sexuella övergrepp av en man som hon i många år trodde var hennes biologiska far.
Crawford hade en ambition att bli dansare redan i barndomen. År 1922, efter att familjen hade flyttat till Missouri, började Crawford på college, vilket gav henne 1906 som födelseår. Hon var dock aldrig den akademiska typen och drog sig snart tillbaka från skolan för att börja dansa i kören av resande revyer.
Dansen gjorde att folk fick upp ögonen för henne och efter att ha klarat ett screentest påbörjade Joan Crawford sin långa karriär inom film. Året var 1925. Små roller i stumfilmer tillskrivna Lucille LeSueur ledde till hennes första betydande roll under eget namn i "Kunskapens träd" (1925). Samma år bytte hon namn till Joan Crawford.
Det var hennes roll som Diana Medford i "Our Dancing Daughters" från 1928 som slungade Joan Crawford till stjärnstatus. Med temat kring flapper dance etablerade filmen henne som en frisinnad helamerikansk tjej.
I juni 1929 gifte sig Crawford med Douglas Fairbanks Jr. (det har påståtts att Crawford gifte sig med en saxofonspelare vid namn James Welton 1924, men skådespelerskan nämnde aldrig denna påstådda relation senare i livet). Han var skådespelare själv och son till den berömda Douglas Fairbanks, som var en av grundarna av United Artists och också en av grundarna av The Motion Picture Academy. Crawford och Fairbanks Jr. skilde sig 1933.
Crawford gjorde en framgångsrik övergång till film med dialog i "Untamed" (1929), i vilken hon spelade mittemot Robert Montgomery.
År 1931 spelade Crawford tillsammans med Clark Gable i "Ett drama i natten", vilket var den första av åtta filmer hon skulle dyka upp i mittemot den blivande "Kungen av Hollywood".
Crawford erkände att hon kände sig nervös när hon var med i samma film som så duktiga skådespelare som Greta Garbo, John och Lionel Barrymore och Wallace Beery, men trots hennes farhågor blev "Grand Hotel" en stor framgång och stärkte Crawfords stjärnstatus ytterligare.
Crawford fortsatte sin tid som populär, efterfrågad skådespelerska in i mitten av 1930-talet. I filmen "No More Ladies" från 1935 sågs hon återigen spela med Robert Montgomery och hennes andra make Franchot Tone, som hon nyligen hade gift sig med.
Slutet på 1930-talet var inte en särskilt bra tid för Crawford rent filmmässigt. Hon beskrevs till och med som "kassagift" för en rad floppar både bland kritikerna och i kassan, även om hon hyllades för sin roll i "Kvinnorna" från 1939. Samma år skilde hon sig från sin andra make Franchot Tone. Crawford adopterade sitt första barn Christina (på bilden) 1940. Trettioåtta år senare skulle Christina Crawfords sensationella memoarer och exposé "Mommie Dearest" komma att i detalj beskriva hennes påstådda kränkande förhållande med sin adoptivmamma.
I juli 1942 gifte Crawford sig med Phillip Terry. Paret adopterade två barn, varav ett senare återtogs av sin födelsemamma. Det andra, vid namn Phillip Terry Jr., döptes om till Christopher av skådespelerskan efter att hon skilt sig från Terry 1946.
Framgången med "Mildred Pierce – en amerikansk kvinna" återupplivade Joan Crawfords karriär. Hon hade inte varit förstahandsvalet som titelkaraktären – Bette Davis hade tackat nej till rollen. Filmen var en stor kommersiell framgång som även gick mycket väl hem hos kritikerna och Crawford fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.
På grund av sjukdom var skådespelerskan att ta emot sin Oscar sängliggande men likväl oklanderligt uppklädd. Crawford hade tydligen drabbats av influensan, men flera år senare erkände hon att hon var rädd att Ingrid Bergman skulle övertrumfa utmärkelsen och valde därför att hålla sig borta från prisutdelningen.
För Joan Crawfords del visade sig 1940-talet vara framgångsrikt och lukrativt. Hon fick en andra Oscarsnominering för "Besatt", i vilken hon spelade tillsammans med Van Heflin.
År 1947 adopterade hon ytterligare två barn, som hon döpte till Cindy och Cathy. På bilden ses skådespelerskan med Christopher, Cathy, Cynthia och Christina.
Man nummer fyra var Alfred Steel, dåvarande ordförande för Pepsi-Cola. Paret gängade sig i Las Vegas den 10 maj 1955. Crawford reste mycket för sin mans räkning för att marknadsföra varumärket över hela landet. Steele dog av en hjärtattack 1959, varefter Crawford valdes in i styrelsen.
Crawford bjöd på en fantastisk prestation i rollen som en framgångsrik kvinna som gifter sig med en mordisk man i "Sudden Fear". Det tyckte The Academy också och nominerade henne för tredje gången till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.
Däremot visade sig 1950-talet vara ett stolpskott i största allmänhet för Crawfords del. Vissa filmer, som "Min längtan är du" från 1953, floppade med besked. Andra, särskilt "The Best of Everything" mottogs väl. Faktum är att även om hon inte är stjärnan i den här filmen talade Crawford senare om rollen som en av sina personliga favoriter.
"Vad hände med Baby Jane?" förde samman Crawford och Bette Davis. Filmen var en psykologisk skräckthriller och i den spelade Crawford rollen som Blanche Hudson, en äldre, funktionshindrad före detta filmstjärna som lever i rädsla för sin psykotiska syster Jane (Davis).
Det hade förekommit rykten om en långvarig fejd mellan de två stjärnorna i flera år och så snart inspelningen var klar ledde deras offentliga kommentarer om varandra till att denna fiendskap togs ut på den offentliga arenan.
Ironiskt nog spelade den intensivt bittra Hollywoodrivaliteten mellan filmstjärnorna en viktig roll i filmens initiala framgång. "Vad hände med Baby Jane?" togs mycket väl emot av kritikerna och blev en sann framgång i biljettkassan. Davis fick sin tionde och sista nominering för bästa kvinnliga huvudroll vid Oscarsgalan.
Under större delen av 1960-talet sågs en nedgång i Crawfords popularitet och hennes hälsa. Långa sjukhusvistelser och ett tilltagande beroende av alkohol skamfilade hennes rykte så pass att regissören Robert Aldrich tvingades ersätta henne med Olivia de Havilland kort efter att inspelningen börjat av "Hysch, hysch, Charlotte!" (1964). Till hennes försvar hävdade Crawford att filmens motspelare, Bette Davis, hade inlett en "trakasseringskampanj" mot henne, vilket tvingat henne att lämna produktionen.
År 1967 framträdde Joan Crawford på tv i program som "The Lucy Show" och TV-filmantologin "Night Gallery" (på bilden). Hon gjorde också ett framträdande som sig själv i det första avsnittet av "The Tim Conway Show" som sändes den 30 januari 1970. Bild: NBC Television
Joan Crawfords sista filmframträdande var i "Trog", en brittisk science fiction-produktion med låg budget som snabbt föll i glömska.
Den 2 februari 1970, som ett erkännande av hennes 45 år långa karriär och mer än 80 filmer, belönades Joan Crawford med Cecil B. DeMille Award av John Wayne vid Golden Globes.
Joan Crawfords sista officiella framträdande var den 8 april 1973 i New York. Hon dök upp i Town Hall på Manhattan som den fjärde legenden i John Springers serie "Legendary Ladies". Hon fick stående ovationer.
Joan Crawford dog av en hjärtattack den 10 maj 1977 i New York City. I sitt testamente gav hon sina två yngsta barn, Cindy och Cathy, en blygsam summa pengar. Hennes två äldsta barn, Christopher och Christina, blev arvlösa.
År 1978 publicerade Christina Crawford (på bilden) en memoarbok i vilken hon avslöjade sin Hollywoodstjärna till mamma som en grym, kränkande alkoholist. Boken anses vara den första i sitt slag.
Tre år senare porträtterade Faye Dunaway (på bilden) Crawford i "Mommie Dearest", en filmatisering av memoaren. Filmen var ett kommersiellt misslyckande och fick mestadels negativa recensioner.
Mycket bättre mottagande fick "Bette och Joan"-avsnitten från dokudramaserien "Feud" som krönikerade det destruktiva förhållandet mellan Joan Crawford (Jessica Lange) och Bette Davis (Susan Sarandon).
Källor: (Bustle) (Biography) (The Guardian)
Joan Crawfords spännande och komplicerade liv
Vem var egentligen den här Hollywoodskådespelerskan?
CELEBRITETER & KÄNDISAR Joan crawford
Joan Crawford var en av Hollywoods mest kända filmstjärnor på 1940-talet. Hon inledde sin karriär under stumfilmseran och gick därifrån vidare till att triumfera i filmer som "Mildred Pierce – en amerikansk kvinna" (1945) och senare "Vad hände med Baby Jane?" (1962). Crawford hade dock en mörkare sida. Även om hennes långvariga fejd med Bette Davis är närmast legendarisk har anklagelserna om att hon var en kränkande och alkoholiserad mamma skamfilat hennes rykte för all framtid. Detta till trots förblir hon en ikonisk figur i Hollywoods historia.
Sugen på att få veta mer? Klicka vidare för att ta en titt på Joan Crawfords liv och arbete.