Användningen av svält som vapen
Reliker från ett splittrat förflutet är inte det enda som finns kvar av det forna Östtyskland. Känslor av marginalisering, ojämlikhet och maktlöshet är fortsatt påtagliga i dagens enade Tyskland. Betydande skillnader mellan öst och väst efter återföreningen är en dyster verklighet för många invånare på båda sidor.
Vad återstår egentligen av Östtyskland, nu mer än 30 år senare?
Nyfiken? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på mer.
Tyska demokratiska republiken, även känd som Östtyskland, var en nation som existerade mellan 1949 och 1990. Nationens fall åtföljdes av Sovjetunionens fall.
Nationen bildades efter andra världskriget, under administration av Sovjetunionen. Östtyskland var en kommunistisk stat och styrdes av ett enpartisystem, närmare bestämt Tysklands socialistiska enhetsparti.
Stasi, Östtysklands hemliga polis, var ökända för sin övervakningsverksamhet och förtryckande av politiskt oliktänkande. Östtyskarna övervakades både av Stasi och sina egna landsmän. Dissidenter utsattes ofta för trakasserier, fängelse och till och med exil. Allt motstånd var hämmat.
Efter omfattande protester kungjorde den östtyska regeringen 1989, fyra decennier efter bildandet av Östtyskland, att reserestriktionerna till Västtyskland skulle lättas.
Östtyskarna tolkade detta som att man skulle öppna Berlinmuren, en ikonisk struktur som delade Väst- och Östberlin. Tusentals människor marscherade mot muren. Vakterna lyckades inte hålla tillbaka folkmassan och portarna öppnades.
Berlinmurens fall symboliserade slutet för den tyska demokratiska republiken och banade väg för den tyska återföreningen, till den östtyska ledningens stora förtret.
I mars 1990 hölls det första fria valet i Östtyskland och partiet Allians för Tyskland bildades. Nämnda allians förespråkade en återföreningsprocess som kom att sätta punkt för det kommunistiska styret i Östtyskland.
Samtal mellan de allierade under andra världskriget (USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike), Västtyskland och Östtyskland gav upphov till ett omvälvande avtal som inbegrep överenskommelser om att det enade Tyskland skulle gå med i Nato, såväl som utformning av ekonomiska och juridiska ramverk.
Knappt elva månader senare utfärdades fördraget om den slutliga uppgörelsen med Tyskland, även känt som Två plus fyra-avtalet. Tyskland återförenades som Förbundsrepubliken Tyskland och Berlin blev den enade statens nya huvudstad.
Tysklands återförening, som ägde rum för mer än 30 år sedan, är fortfarande ett problem i Tyskland. Skillnaderna mellan det som tidigare var Öst- och Västtyskland är kännbara än i dag.
Löneklyftorna skiljer sig fortfarande mellan öst och väst. Det är ett tydligt tecken på att utvecklingen har skett asymmetriskt och förmögenhetsklyftan illustrerar de betydande skillnaderna.
I en studie från 2017 noterades att personer i det forna Östtyskland tjänade cirka 86 procent av det deras västerländska motsvarigheter gjorde.
Arbetslösheten är betydligt högre i det forna Östtyskland, nästan två procent högre än i det forna Västtyskland. Denna klyfta minskar dock successivt (vid sekelskiftet var skillnaden cirka tio procent).
Utöver de ekonomiska skillnaderna kvarstår skillnader i fråga om kulturella och sociala identiteter mellan de forna nationerna.
Mot bakgrund av den marginalisering som fortfarande råder i det forna Östtyskland anser många östtyskar att de behandlas som andra klassens medborgare.
Faktum är att en studie från 2019 visade att över 60 procent av de tidigare östtyska invånarna anser sig vara andra klassens medborgare. Detta har gett upphov till en känsla av socioekonomiskt och politiskt främlingskap bland många invånare.
Detta återspeglas i invånarnas röstningsbeteenden. Det högerpopulistiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) har gjort betydande framsteg i öst, till stor del genom att appellera till människors känslor av främlingskap och allmänna missnöje.
Anhängare kallar AfD:s fäste i regionen för den "blå vågen", med hänvisning till partiets färg. Anhängare uppmanar till "ordning och trygghet" genom att öka polisnärvaron. De skyller osäkerheten i landet på utlänningarna.
Politiska analytiker anser inte extremhögerns betydande framväxt och tillväxt i det forna Östtyskland vara någon tillfällighet, detta med tanke på sammanblandningen av de olika arven knutna till den tyska återföreningen och dagens högerextrema tendenser.
På 1990-talet, strax efter att återföreningsprocessen hade inletts, vände sig många östtyskar till nationalistiska och till och med nynazistiska grupper, delvis provocerade av det politiska främlingskap de upplevde vid den tiden.
För många östtyskar var återföreningsprocessen mindre ett enande och mer en assimilering i väst. Väst bibehöll och ökade sitt välstånd, medan man i öst upplevde marginalisering och en tydlig skillnad i livskvalitet jämfört med invånarna i väst.
Östtysklands ekonomi utgör bara 80 procent av västs. Invånarna i det forna Västtyskland har mer privata tillgångar, besparingar och åtnjuter därför större ekonomisk trygghet och flexibilitet.
Extremhögern, som är kritisk till det nuvarande politiska etablissemanget, har lagt skulden på utlänningarna. Frustrationen som många östtyskar känner över den bristande jämlikheten sedan återföreningen har spätt på motviljan mot invandrare.
Östtyskland har länge varit främmande för utländsk närvaro, även under Sovjetunionen. Rapporter visar att när kubaner, vietnameser, moçambiker och andra icke-västerländska människor fördes till Östtyskland av Sovjetunionen utsattes de för attacker.
Framväxten av nynazistiska rörelser i Östtyskland efter återföreningen följde samma mönster. Invandrare sågs som ett grundläggande hot mot sysselsättning, bostäder och sociala välfärdsprogram.
Motvilja mot judar, muslimer och romer finns i hela Tyskland, men det är särskilt vanligt i det forna Östtyskland.
Många östtyskar upplever en slags underlägsenhet, som blöder in i dagens känslor av maktlöshet. I väst förblir inställningen till och stereotypen av östtyskar intakta.
Många anser att det är att förenkla att kolla genom det kalla krigets lins för att försöka förstå den övergripande ökningen av högerextrema rörelser i Europa och i synnerhet i Tyskland. Det är dock någon form av utgångspunkt.
Även om Tyskland har varit enat under nästan lika lång tid som Östtyskland existerat är de differentierande effekterna mellan väst och öst fortsatt uppenbara i det moderna samhället.
Källor: (Pew Research Center) (The Guardian) (DW) (New Lines Magazine) (BBC) (History)
Vad återstår av Östtyskland?
Rester av det förgångna
LIVSSTIL Historia
Reliker från ett splittrat förflutet är inte det enda som finns kvar av det forna Östtyskland. Känslor av marginalisering, ojämlikhet och maktlöshet är fortsatt påtagliga i dagens enade Tyskland. Betydande skillnader mellan öst och väst efter återföreningen är en dyster verklighet för många invånare på båda sidor.
Vad återstår egentligen av Östtyskland, nu mer än 30 år senare?
Nyfiken? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på mer.