Lär känna varelserna som tog till flykten
Aposteln Petrus är en av kristendomens mest vördade gestalter. Med anledning av detta har mysteriet kring hans död och sista viloplats fascinerat såväl troende som historiker i flera århundraden. Peterskyrkan i Vatikanstaten, ett arkitektoniskt underverk och andligt epicentrum, har länge trotts hysa Peters grav under dess höga kupol. Denna storslagna berättelse har dock varit – och är – föremål för tvivel, arkeologiska undersökningar och teologiska intriger.
Många har under årens lopp funderat på om den vördade mannens skelett verkligen ligger begravt på denna heliga plats. Inom kristendomen har man vinnlagt sig om att gå till botten med det hela.
Nyfiken? Klicka igenom det här galleriet för att få en uppfattning om forskarnas ansträngningar för att hitta aposteln Petrus kropp.
Apostlarna Petrus och Paulus anlände till Rom under Neros regeringstid (cirka 54–68 e.Kr.) och fann en liten men aktiv kristen församling. På helgerna predikade de i synagogor och i hemmen och lade därmed den första kristna grunden i staden.
Petrus och Paulus var två av Jesu tolv apostlar och hans hängivna lärjungar. Petrus var fiskare innan han träffade Jesus och Paulus gick från att förfölja kristna till att bli missionär.
Den stora branden i Rom år 64 e.Kr. gav Nero en anledning att förfölja de kristna genom att beskylla dem för katastrofen. Man organiserade brutala offentliga avrättningar och Petrus och Paulus tros ha omkommit på detta ohyggliga sätt.
Petrus ska ha korsfästs upp och ned av egen vilja eftersom han inte ansåg sig värdig att dö på samma sätt som Jesus. Petrus död är en mäktig berättelse inom kristendomen, men händelserna kring hans begravning är mycket mindre klara och förbryllar historikerna än i dag.
Enligt Apostlagärningarna av Petrus och Paulus (en tidig apokryfisk text skriven omkring 400 e.Kr.) begravdes Petrus i Vatikanområdet. Mystiska personer ska ha hjälpt till att begrava honom i hemlighet nära en terebint i den antika nekropolen.
Petrus första grav var tämligen anspråkslös, men den växande kristna församlingen upphöjde den till en vallfärdsplats. I syfte att bevara platsen lades ytterligare stenar till och senare uppfördes ett minnesmonument.
Gajus, en tidig kyrklig gestalt, skrev omkring 200 e.Kr. om Petrus och Paulus "troféer" (ordet "trofé" användes för gravar gjorda för kristna martyrer). Gajus angav två troféplatser: Petrus grav på Vatikankullen och Paulus på Via Ostiense.
I takt med att den romerska kyrkan växte sig större och ansåg sig ha företräde framför andra kyrkor växte också intresset för Petrus grav. På 100-talet utvecklades en teori enligt vilken Petrus fick sin auktoritet av Jesus Kristus själv, då han fick nycklarna till himmelriket.
På 100-talet byggdes ett monument (senare känt som Gajus trofé) över Petrus förmodade grav, men Petrus ursprungliga begravningsplats och Gajus trofé kom att skymmas ännu mer under de kommande århundradena.
Kejsar Konstantin I (306–337 e.Kr.) valde att uppföra en ny basilika på Petrus gravplats för att befästa kristendomens status. Den enorma byggnaden var tänkt att vara en symbol för tro och makt och stod på en plattform över nekropolen.
Gravarna och mausoleerna i området skyddades av helig lag. Under bygget fylldes gravarna igen med jord i stället för att tas bort helt och hållet så att de kunde bevaras. Basilikan byggdes på toppen.
Under uppförandet av basilikan byggdes Memoria Petri över Gajus trofé. Den enda kända visuella avbildningen av monumentet finns på en låda från 400-talet som kallas Samagherkistan.
På 1500-talet byggdes Peterskyrkan om i sin nuvarande renässansstil. Denna nya version fick ytterligare en plattform och valv som separerade de gamla och nya strukturerna, vilket bildade Vatikanens grottor. Många påvar kom senare att begravas där.
I samband med återuppbyggnaden av basilikan skapades också det påvliga altaret, som byggdes ovanför Memoria Petri. Altarets pelare fick samma utformning som i det ursprungliga minnesmärket.
Påven Pius XII lät 1939 öppna Vatikanens grottor för allmänheten för arkeologiska utgrävningar, under vilka man fann romerska gravar. Fynden väckte stort intresse både i kyrkan och den akademiska världen och många sökte få det bekräftat huruvida Petrus grav verkligen låg under altaret.
Utgrävningen var otroligt känslig för kyrkan. Protestanter har ända sedan 1500-talet ifrågasatt Petrus närvaro i Rom, och till och med den tyske prästen Martin Luther tvivlade öppet på detta. Den katolska kyrkan utsattes för påtryckningar att bekräfta denna avgörande del av historien, med såväl kritiker som troende flåsande dem i nacken.
När arkeologerna grävde djupare hittade de en struktur under altaret som passade in på beskrivningarna av Gajus trofé. Påven Pius XII kungjorde med tillförsikt att Petrus grav hade hittats, men forskarna var fortsatt osäkra.
Utgrävningarna tog mer än ett decennium att slutföra, under vilka 22 gravar som tillhörde den antika romerska nekropolen identifierades och restaurerades. Gravarna var otroligt välbevarade.
När arkeologerna grävde ut under Gajus trofé stötte de på ett underjordiskt hålrum som de antog var Petrus grav. De hittade dock bara mynt som pilgrimer lämnat efter sig och några skelettrester utanför själva graven. Benen flyttades någon annanstans.
Trots Vatikanens entusiasm erkände påven Pius XII 1950 att det var omöjligt att bevisa att benen tillhörde Petrus. Ändå betonade han den historiska betydelsen av själva graven och framställde fynden som andligt definitiva snarare än vetenskapliga.
Vid sidan av benen och mynten upptäcktes också en vägg med kristna symboler och graffiti. De var daterade till tiden för kejsar Konstantins konstruktion, men de var svåra att läsa och tolka. Graffitin har sedan dess kommit att kallas "G-väggen".
Forskare studerade graffitiväggen i hopp om att kunna koppla den till Petrus och de fann dolda meddelanden från förföljda kristna troende. Efter noggrann analys avkodade forskarna över 20 kristna symboler och fraser, som de menade pekade omisskännligt på vördnaden för Petrus.
Forskningen avslöjade också de skelettdelar som hittats tidigare och som hade förbisetts. Benen undersöktes på nytt och man fann att de tillhörde en äldre man. Inpackningen med lila ull vittnade om att resterna behandlats med stor vördnad.
Analyser av tyget, sammanflätat med guld, tydde på att benen var särskilt inneslutna. Forskarna trodde att detta tydde på Peters vördade status och tillkännagav säkert sina fynd. Kritiker ifrågasatte dock huruvida bevisen faktiskt bevisade något.
År 1968 förklarade påven Paulus VI att benen var Petrus. Forskningen var trovärdig, men tvivel kvarstod. Trots påvens uttalande förblev vissa skeptiska och hävdade att det fanns för många luckor för att kunna betrakta det som ett definitivt bevis för Petrus identitet.
Under utgrävningar lossnade ett fragment av graffitin (som hade grekiska bokstäver). Texten var ofullständig, men arkeologer restaurerade den som PETROS ENI ("Här är Petrus"). Vissa forskare höll dock inte med och hävdade att den motsatta betydelsen också kunde komma från den ofullständiga inskriptionen: PETROS ENDEI ("Petrus är inte här").
Även om det verkar naturligt att Petrus gravplats blev ett vördat minnesmärke kvarstår osäkerheten om huruvida de upptäckta kvarlevorna tillhör honom. Ingången till Petrus grav är ett område som är genomsyrat av kristen vördnad, men hans faktiska närvaro har inte kunnat styrkas.
Vatikanen upprätthåller en fin balans mellan religiös tro och empiriska bevis. Trots intensiva ansträngningar för att bekräfta Peters begravningsplats fortsätter de potentiella bevisen att gäcka forskarna. Forskare, troende och skeptiker diskuterar alltså vidare.
Vatikanstatens Nekropolis var i flera århundraden en vördad plats, men modern arkeologi har både stött och ifrågasatt många av kyrkans gamla påståenden. Andliga traditioner och vetenskapliga granskningar kommer även fortsättningsvis att kämpa för att söka förstå vad som faktiskt hände med Petrus kropp.
Källor: (National Geographic) (Britannica) (Basilica di San Pietro)
Ligger aposteln Petrus verkligen begravd under Vatikanen?
Alla forskare är inte så säkra
LIVSSTIL Religion
Aposteln Petrus är en av kristendomens mest vördade gestalter. Med anledning av detta har mysteriet kring hans död och sista viloplats fascinerat såväl troende som historiker i flera århundraden. Peterskyrkan i Vatikanstaten, ett arkitektoniskt underverk och andligt epicentrum, har länge trotts hysa Peters grav under dess höga kupol. Denna storslagna berättelse har dock varit – och är – föremål för tvivel, arkeologiska undersökningar och teologiska intriger.
Många har under årens lopp funderat på om den vördade mannens skelett verkligen ligger begravt på denna heliga plats. Inom kristendomen har man vinnlagt sig om att gå till botten med det hela.
Nyfiken? Klicka igenom det här galleriet för att få en uppfattning om forskarnas ansträngningar för att hitta aposteln Petrus kropp.