Från bondpojkar till Hollywoodstjärnor!
Det antika Rom har en omisskännlig lockelse. Denna arkaiska tidsperiod har fascinerat många människor och blivit föremål för oräkneliga Hollywoodepos, fängslande spel och minst lika många böcker. Ända sedan det romerska riket grundades år 31 f.Kr. har dess berättelser om makt, erövring och kultur präglat världen vi lever i och format vår kollektiva fantasi. Trots detta kan mycket av det vi tror att vi vet vara mer myt än faktisk verklighet.
Det Rom vi föreställer oss, med brutala och rent livsfarliga arenamatcher och otroliga berättelser om allehanda utsvävningar, suddar ofta ut gränsen mellan historiska fakta och fiktion.
Vad är det egentligen som stämmer av det vi fått lära oss om livet i den antika staden? Klicka igenom det följande galleriet för att tillsammans med oss avfärda 15 myter.
Hollywood har förändrat människors bild av hur gladiatorer slogs. Enligt stereotypen duellerade de tills de dog. I verkligheten var det bara en av fem av dessa blodiga uppgörelser som fick dödlig utgång. Gladiatorer var värdefulla investeringar för lanister, de som tränade och ägde dem, och en död kämpe representerade ett ekonomiskt nederlag.
Hela skådespelet med gladiatorstrider var dock brutalt och åsamkade ofta deltagarna allvarliga skador och livshotande infektioner. På arenan utspelades intensiva strider, men det lönade sig att hålla gladiatorerna vid liv, redo att slåss och dra publik även nästa gång.
Tron att romarna hetsåt och sedan rusade till ett särskilt rum för att kräkas och frossa på nytt är helt fel. Det fanns visserligen vomitorium, men dessa var arkitektoniska innovationer på teatrar och amfiteatrar och utformade för effektiv folkrörelse.
Vomitorium var passager som gjorde det möjligt för åskådare att ta sig ut från stadion på ett smidigt sätt och var mer lika moderna utgångsramper än något matsmältningsrelaterat. Så, trots termens något tveksamma associationer handlade vomitorium mer om att hantera stora folkmassor än några groteska matvanor.
När människor tänker på antikens Rom föreställer de sig ofta vita marmorstatyer, men detta var långt ifrån verkligheten. Romerska statyer var faktiskt livfullt målade och mycket färgrika, med verklighetstrogna hudtoner, iögonfallande kläder och till och med detaljerad ansiktsbehåring.
Under århundradenas lopp eroderade färgen på romerska statyer och lämnade efter sig de enkla stenfigurer som vi känner till i dag. Missuppfattningen att de initialt var vita har hängt med och överskuggat den livliga, färgstarka estetik som en gång väckte den antika romerska konsten till liv.
Den seglivade berättelsen om kejsar Nero som hjärtlöst spelade fiol (eller harpa) när Rom stod i lågor år 64 e.Kr. är mer legend än fakta. Denna dramatiska bild undermineras av flera historiska felaktigheter: förutom att de mest betydelsefulla berättelserna skrevs långt efter händelsen uppfanns fiolen inte förrän på medeltiden.
Mycket tyder på att Nero tog katastrofen på allvar, skyndade sig tillbaka till Rom och organiserade nödhjälpsinsatser. Nero var långt ifrån likgiltig, utan hans handlingar visar på en härskare som försökte mildra kaoset och myten om hans musikaliska känslokyla är sannolikt en ren överdrift.
Även om det romerska samhället onekligen var patriarkaliskt var kvinnor inte förpassade till hemmet. Många hittade sätt att utöva makt och självbestämmande. Förmögna kvinnor (som Julia Felix från Pompeji) ägde fastigheter och drev företag, medan kvinnor i den politiska eliten påverkade beslutsfattandet på högsta nivå.
Kvinnor organiserade också offentliga protester, som revolten mot den restriktiva lex Oppia 195 f.Kr., som var en lag som begränsade kvinnors förmögenhet. Även utan rösträtt och rätt att inneha ämbeten gjorde romerska kvinnor betydande avtryck i det offentliga livet.
I motsats till föreställningen om ett homogent imperium var Rom en smältdegel av språk, etniciteter och kulturer. Det väldiga imperiet sträckte sig över tre kontinenter och förde samman människor från dagens England hela vägen till Nordafrika.
Till och med kejsare kom från fjärran länder. Trajanus kom från Spanien och Septimius Severus (bilden) från Libyen, till exempel. Romarriket var en vidsträckt, sammanlänkad värld som präglades av mångfald, både när det gällde dess folk och deras seder.
Colosseum, hur ikoniskt det än är, var inte den primära platsen för de brutala martyrskap som de första kristna fick utstå. Även om berättelser om massavrättningar där blev populära på 400-talet finns det inga pålitliga bevis som styrker att detta har ägt rum.
Andra arenor, som Circus Maximus eller provinsiella arenor, användes oftare för sådana bestraffningar. När dessa berättelser slog rot hade kristendomen redan anammats som imperiets officiella religion och den katolska kyrkan hade utsett Colosseum till en helig plats.
Den traditionella berättelsen om Roms kollaps år 476 e.Kr. (när barbaren Odovakar avsatte Romulus Augustulus) förenklar en komplex historia. Vid det laget hade det romerska riket redan delats upp i en västlig och en östlig halva och det östra riket (med bas i Konstantinopel) levde vidare i ytterligare tusen år som det bysantinska riket.
Vissa historiker menar att livet i Italien knappast stördes av det förmodade fallet eftersom de romerska sederna levde vidare. Det västra imperiets kollaps markerade en övergång snarare än ett abrupt slut och ekon av den romerska civilisationen formar världen än i dag, med allt från arkitektur till språk och lag.
Trots att togan var en kulturell symbol för antikens Rom var den inte vardagsklädsel. Togan, som ursprungligen bars av båda könen för praktiska ändamål, sågs senare bara på män och utvecklades till ett formellt plagg som symboliserade status.
På 100-talet f.Kr. var det bara manliga medborgare som bar toga vid speciella tillfällen, medan tunikan var vanligare. Togan var dyr och otymplig, gjord av dyr ull, och därför undvek många romare den om det inte var absolut nödvändigt. På 300-talet e.Kr. hade togan till stor del ersatts av enklare mantlar.
Den 15 mars år 44 f.Kr. mördades Julius Caesar brutalt av en grupp konspiratörer, varav en var Marcus Junius Brutus, son till Caesars älskarinna. Många tror att diktatorn yttrade orden "Et tu, Brute?" ("Och du, Brutus?"), men detta är en vanlig missuppfattning.
Frasen förevigades av William Shakespeare. Historiska dokument tyder på att han antingen sade "Kai su, teknon?" ("Du också, barn?") på grekiska eller var helt tyst när han blev knivhuggen. Vad som faktiskt hände under hans sista stund är ännu oklart och har överskuggats av Shakespeares dramatiska version.
Många gladiatorer var förslavade eller dömda fångar, men det fanns också vissa fria män (och till och med kvinnor) som valde detta liv, lockade av löftet om berömmelse och rikedom. Framgångsrika gladiatorer åtnjöt kändisstatus och vissa blev förmögna genom sina prispengar.
Det romerska samhället hindrade så småningom fria medborgare från att gå med i gladiatortrupper och förbjöd överklasskvinnor från att delta i spelen år 19 e.Kr. Kejsar Septimius Severus genomdrev senare en politik som endast tillät män år 200 e.Kr.
Den dramatiska sekvensen i "Ben-Hur" (1959) med en grupp slavar som tvingas ro ett romerskt galärskepp skulle aldrig ha skett i verkligheten. De romerska galärerna var inte bemannade med slavar utan med skickliga, betalda fria män. Dessa roddare var välutbildade yrkesmän, utvalda för sin tillförlitlighet och expertis, vilket var avgörande under sjökrigföring.
Faktum är att det vore ett misstag att använda slavar eftersom de kunde ha gjort uppror eller ställt sig på fiendens sida om de tillfångatogs. Verkligheten var mer pragmatisk och effektiv. Rom förlitade sig på att lojala och disciplinerade fria män skötte deras krigsfartyg, vilket säkerställde att roddarna hade ett egenintresse av att uppdragen skulle lyckas.
Historien om hur kejsar Caligula utnämnde sin häst, Incitatus, till romersk konsul är mer myt än fakta. Den romerske historikern Suetonius skrev sensationella berättelser om Caligulas utsvävningar, bland annat påståenden om överdriven behandling av hans häst, som fick ett marmorstall och hade tjänare.
Suetonius berörde Caligulas plan på att göra Incitatus till konsul, men denna utnämning skedde aldrig. Vissa historiker menar att avsikten var att håna den romerska senaten och således inte var något bevis på Caligulas förmodade galenskap.
Konventionellt tror man att Rom antog de grekiska gudarna och bara gav dem nya namn. Den romerska religionen var en blandning av inhemska trosuppfattningar och grekiskt inflytande, men det var inte bara att byta namn på de grekiska gudarna. När romarna kom i kontakt med den grekiska kulturen började de likställa sina gudar med grekiska, omforma myter och sammanfoga traditioner.
Jupiter, Roms högsta gud, var till en början särskild, men antog gradvis drag av Zeus. Skillnader kvarstod dock i fråga om roller och symbolik. De romerska gudarna var mindre människolika och mer knutna till medborgerliga och statliga funktioner, medan de grekiska gudarna avbildades med livliga, människoliknande egenskaper.
Den så kallade "romerska hälsningen", som antogs av Nazityskland och italienska fascister, användes troligen aldrig i antikens Rom. I motsats till myten som knyter gesten till den romerska traditionen finns det inga historiska bevis som stöder denna koppling.
Gestens ursprung tycks kunna spåras tillbaka till en målning från 1700-talet, "Horatiernas ed" av Jacques-Louis David. Den föreställer romerska män som höjer sina högra armar. Detta bildspråk inspirerade senare konstnärer och dramatiker och gesten approprierades så småningom av Mussolini och Hitler.
Källor: (National Geographic) (Mental Floss) (Britannica)
Vanliga missuppfattningar om antikens Rom
Ta reda på vad som faktiskt hände
LIVSSTIL Historia
Det antika Rom har en omisskännlig lockelse. Denna arkaiska tidsperiod har fascinerat många människor och blivit föremål för oräkneliga Hollywoodepos, fängslande spel och minst lika många böcker. Ända sedan det romerska riket grundades år 31 f.Kr. har dess berättelser om makt, erövring och kultur präglat världen vi lever i och format vår kollektiva fantasi. Trots detta kan mycket av det vi tror att vi vet vara mer myt än faktisk verklighet.
Det Rom vi föreställer oss, med brutala och rent livsfarliga arenamatcher och otroliga berättelser om allehanda utsvävningar, suddar ofta ut gränsen mellan historiska fakta och fiktion.
Vad är det egentligen som stämmer av det vi fått lära oss om livet i den antika staden? Klicka igenom det följande galleriet för att tillsammans med oss avfärda 15 myter.