Från jordbävningar och vulkanutbrott till torka, frekventa tyfoner och översvämningar
Förhållandet mellan kristendomen och romarriket har haft djupgående betydelse och har format trons utveckling redan från begynnelsen. Kristendomen växte fram i ett stort imperium och stod inför både svåra utmaningar och oväntade möjligheter. Förföljelse av romerska myndigheter testade de troendes motståndskraft, medan romersk infrastruktur och styrelseformer möjliggjorde religionens snabba spridning.
Hur förvandlades då kristendomen från en förbjuden sekt till romarrikets officiella statsreligion? Hur har dagens kristendom färgats av den fina balansgången mellan imperium och tro? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på det.
Kristendomen föddes mitt i hjärtat av det romerska riket och formades mycket genomgripande av dess strukturer. Jesus verkade mindre än ett århundrade efter Julius Caesars död och imperiets inflytande påverkade religionens första kamper och slutliga expansion.
Romarrikets vidsträckta utbredning i Europa, Mellanöstern och Nordafrika genererade ett oöverträffat nätverk som gjorde det möjligt för de kristna att snabbt nå ut med budskapet.
Kristendomens spridning underlättades också av det faktum att det romerska riket hade etablerat handelsrutter, omfattande vägar och propagerat för gemensamma språk som grekiska och latin.
Jesu korsfästelse var inte bara en central kristen händelse utan också en romersk handling. Det var den romerska rättsmakten som dömde honom till döden och romerska soldater som utförde avrättningen.
Även om man tolererade olika religioner insisterade man i det romerska riket på att följa traditionen att dyrka kejsaren, vilket stod i strid med kristendomens monoteism. Följden blev att de kristna automatiskt blev motståndare till romarriket.
På grund av sin fientliga ställning blev de kristna utfrysta och så småningom förföljda under olika perioder av romerskt styre och under befäl av olika romerska kejsare.
Paulus, en av de tolv apostlarna, hade romerskt medborgarskap, vilket visade sig vara avgörande för att sprida kristendomen efter Jesu död. Han besökte till och med Roms huvudstad då han blev förföljd för sin tro.
Statusen som romersk medborgare gav Paulus rättsligt skydd, tillät honom att resa obehindrat över romerska territorier och gjorde det möjligt för honom att presentera det kristna budskapet för inflytelserika åhörare (inklusive eliten i den kejserliga huvudstaden).
Den romerska infrastrukturen (väl underhållna vägar, omfattande sjövägar och säkra gränser) bidrog också, om än indirekt, till kristendomens utveckling. Missionärer som Paulus kunde resa med större lätthet och sprida tron till avlägsna regioner som annars skulle ha varit svårare att komma åt.
Det dröjde inte länge förrän den romerska förföljelsen började. Kristendomen förklarades olaglig och romarna använde olika taktiker för att tvinga hedniska konvertiter att återgå till imperiets traditionella religion.
Kejsar Neros regeringstid kom att bli en av kristendomens första kriser. Han beskyllde de kristna för den stora branden i Rom år 64 e.Kr. och inledde brutala förföljelser som ledde till omfattande martyrskap.
En av de mest extrema handlingarna under Neros regeringstid var avrättningarna av viktiga personer som apostlarna Petrus och Paulus. Paulus ska ha halshuggits och Petrus korsfästes upp och ned.
Under kejsar Domitianus (81–96 e.Kr.) riktades lokala förföljelser också mot kristna som vägrade att dyrka kejsaren. Detta förstärkte bilden av kristendomen som en tro som trotsade den kejserliga auktoriteten samtidigt som den genomled en svår prövning.
Kejsar Decius regeringstid förde med sig den första förföljelsen av kristna runt om i hela imperiet. År 250 e.Kr. befalldes de kristna att offra till romerska gudar i ett lojalitetsprov. Många vägrade, vilket ledde till att de dog som martyrer och trons rykte följaktligen befästes tack vare deras orubbliga övertygelse.
Kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna var den absolut värsta. Under hans regeringstid (284–305 e.Kr.) revs kyrkor, skrifter brändes och präster fängslades. De kristna utestängdes från offentliga ämbeten och många tvingades i exil eller avrättades.
De kristnas martyrskap inspirerade oavsiktligt både observatörer och troende. Synen av kristna som valde döden framför att avsäga sig sin tro var både ett bevis på deras övertygelse och ett stridsrop för andra att ansluta sig till denna djärva och orubbliga religiösa rörelse.
Vid denna tidpunkt var de kristna utspridda runt om i romarriket, men den kollektiva förföljelsen tvingade dem att förena sina trosuppfattningar, särskilt inför döden.
De kristna behövde klarhet i sin tro, vilket ledde till utvecklingen av grundläggande trosbekännelser som befäste kristendomens doktriner. En enad front skapades mot villoläror och yttre hot mot deras identitet.
Den apostoliska trosbekännelsen, som växte fram ur de första apostlarnas läror, var ett uttalande om kristen tro som kunde förstås av vem som helst. Den blev nödvändig för religiös enhet och säkerställde att de kristna hade samma grundläggande övertygelser.
Kejsar Konstantin hävdade att han hade sett en syn vid slaget vid Milvian Bridge år 312 e.Kr., efter vilken han konverterade till kristendomen. Detta var ett omvälvande ögonblick. Hans stöd förvandlade kristendomen från en förföljd tro till en tro med kejserligt stöd och nyvunnen framträdande ställning.
Ediktet i Milano år 313 e.Kr. legaliserade kristendomen och satte stopp för statsunderstödda förföljelser i imperiet. Detta banbrytande dekret gjorde det möjligt för kristna att utöva sin religion öppet utan rädsla för fängelse eller död.
Det första konciliet i Nicaea, som sammankallades av Konstantin år 325 e.Kr., syftade till att ena den kristna läran. Man tog upp teologiska kontroverser som arianismen och producerade den nicenska trosbekännelsen, en viktig text som befäste den kristna läran i flera generationer.
År 330 e.Kr. flyttade Konstantin romarrikets huvudstad från Rom till Bysans i öster. Staden blev senare känd som Konstantinopel och är nu Istanbul i dagens Turkiet.
Under kejsar Theodosius I:s regeringstid (379–395 e.Kr.) övergick kristendomen från att vara en minoritetsreligion till att bli romarrikets officiella statsreligion.
I takt med att kristendomen växte antog man romerska kulturella element, bland annat hierarkiskt ledarskap och ceremoniella sedvänjor. Kritiker hävdar att dessa anpassningar urlakade trons renhet och införde delar av romersk tradition under förtecken av kristna högtider.
En del teologer anser att kristendomens anpassning till romerska normer var ett svek mot dess ursprungliga livssyn. De hävdar att hedniska högtider och symboler "märktes om" med kristen betydelse. De två traditionerna blandades på ett sätt som kom att förändra kristendomen för all framtid.
Påvedömet framträdde som en central auktoritet i den efterromerska världen. På 300-talet e.Kr. gav kejsaren ansvaret för Rom till påvedömet, vilket konsoliderade makten över hela Europa.
Påvarna hävdade att de härstammade från aposteln Petrus, som led martyrdöden i Rom. Som ett resultat placerade de sätet för sin makt i staden, där Vatikanen ligger än i dag.
Titeln Pontifex Maximus, som en gång innehades enbart av romerska kejsare och betyder "den störste påven", antogs av påven. Den används än i dag, mer än 1 500 år efter romarrikets fall.
Många forskare tror att den romersk-katolska kyrkan representerar en andlig fortsättning på romarriket. Dess struktur, traditioner och globala räckvidd återspeglar imperiets inflytande, om än i distinkta kristna ramar.
Källor: (TheCollector) (Britannica) (History Today)
Romarrikets inverkan på kristendomen
De komplexa kopplingarna mellan Rom och religion
LIVSSTIL Religion
Förhållandet mellan kristendomen och romarriket har haft djupgående betydelse och har format trons utveckling redan från begynnelsen. Kristendomen växte fram i ett stort imperium och stod inför både svåra utmaningar och oväntade möjligheter. Förföljelse av romerska myndigheter testade de troendes motståndskraft, medan romersk infrastruktur och styrelseformer möjliggjorde religionens snabba spridning.
Hur förvandlades då kristendomen från en förbjuden sekt till romarrikets officiella statsreligion? Hur har dagens kristendom färgats av den fina balansgången mellan imperium och tro? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på det.