Dessa länder är enormt korrumperade
Döden är ett obestridligt och oundvikligt faktum, men frågan är när det känns "acceptabelt" att lämna jordelivet? Är 70 för tidigt? Är 90 i senaste laget? Det finns inget enkelt svar. Studier visar också hur vår syn på detta förändras dramatiskt under våra liv. Även om det kan verka som en morbid sak att reflektera över har experter noggrant undersökt hur denna föränderliga uppfattning påverkar hur vi lever våra liv, hur vi sörjer och till och med hur vi ser på vår egen dödlighet.
Nyfiken? Klicka vidare för att gräva djupare i den komplexa frågan om huruvida det finns någon "lämplig ålder" att dö – och kanske till och med utmana dina egna övertygelser.
Döden har länge varit ett tämligen tabubelagt och sällan diskuterat ämne i många kulturer. I synnerhet västerländska samhällen har valt att distansera sig från dödens oundvikliga faktum.
Vi har en tendens att sopa ämnet under mattan, undvika öppna samtal om det och ofta förneka dess verklighet. Döden behandlas ofta som en ovälkommen inkräktare snarare än en naturlig del av vad det innebär att vara människa.
I kontrast till detta uppmuntrar vissa kulturer, som Mexiko med sitt livliga Día de Muertos-firande, en mer djupgående medvetenhet om människans ändlighet. Día de Muertos, som sammanfaller med Alla helgons dag, är ett flerdagarsfirande för att hedra avlidna nära och kära.
Denna kulturella praxis att minnas de avlidna understryker människans naturliga ändlighet. Det betraktas inte som någon sjuklig händelse, utan som en självklar del av den mänskliga upplevelsen från födelse till död.
Utöver påverkan av sociala normer har forskare fördjupat sig i vår inställning till dödlighet. De undersöker människors kamp med sin egen ändlighet och andras död och utforskar hur dessa uppfattningar utvecklas under människans livslängd.
Nya studier kastar ljus över hur vår syn på döden formar vår syn på livet och till och med påverkar vår sorgeprocess.
I en tankeväckande artikel i Psychology Today utforskar professor Frank T. McAndrew denna angelägna fråga. Han konstaterar att dödsfall som inträffar före fyrtio års ålder nästan universellt anses vara tragiskt tidigt.
Till skillnad från barn, tonåringar och personer under 40 används sällan termen "tragiskt" när någon i femtioårsåldern går bort, även om personen kan anses ha "dött ung".
McAndrew konstaterar att det är svårt att kategorisera dödsfall bland individer i sextioårsåldern. Även om de vanligtvis inte anses vara unga har de inte nått en universellt accepterad definition av ålderdom.
Han lyfter också fram hur vår uppfattning om en "lämplig" ålder att dö gradvis förändras. Det är allmänt accepterat att dö i sjuttioårsåldern, medan att leva till åttio och längre ses som ett långt och tillfredsställande liv. Når du 90 eller mer anses det vara en anmärkningsvärd prestation.
Å andra sidan kommer McAndrew med ett intressant perspektiv: vår reaktion på döden beror inte enbart på den avlidnes ålder, utan också på hur gammal personen är som upplever förlusten.
Unga vuxna kanske inte blir särskilt chockade när de får reda på att någon i sextio- eller sjuttioårsåldern har avlidit. Detta kan tillskrivas deras skeva uppfattning om tid i detta skede av livet.
Eftersom dessa högre åldrar är så avlägsna från deras egen nuvarande verklighet kan döden vid den tidpunkten verka mer "acceptabel" för dem.
Däremot kanske inte personer i femtioårsåldern har samma perspektiv. De kan ha svårare att acceptera att människor i sextio- eller sjuttioårsåldern dör och uttrycket att någon gått bort "i sina bästa år" kanske inte känns helt taget ur luften.
I takt med att dödsspöket stadigt närmar sig äldre personer är en betydande ökning av dödsångest att förvänta.
När människor åldras kan det bli vanligare att de kollar dödsannonserna. De kan börja lägga märke till att personer – klasskamrater, kollegor, vänner, släktingar eller till och med kändisar – som är i samma ålder eller yngre än de själva går bort.
Bland äldre vuxna kretsar samtal med vänner ofta kring hälsofrågor. Ibland kan dessa samtal till och med beröra hur människor skulle vilja hantera potentiella situationer i livets slutskede.
Studier visar att äldre vuxna ofta är mer oroade över förlusten av nära och kära än de är över sin egen dödlighet.
Även om de inte är helt förskonade från ångest tyder studier på att äldre vuxna främst oroar sig för själva döendet, snarare än bortgången i sig. De oroar sig ofta för att behöva uppleva en utdragen eller smärtsam bortgång och vilken inverkan den kommer att ha på deras nära och kära.
Som ett resultat prioriterar äldre vuxna livskvalitet framför livslängd. Demens nämns ofta som deras största rädsla och överskuggar livslängdsrelaterad oro.
Bland de allra äldsta individerna, personer som är över 95, råder ofta en tyst acceptans av den förestående dödligheten. Många framlever varje dag med ett slags beredskap för döden. På samma sätt kan döden för personer som tampas med allvarliga hälsoproblem ibland ses som en befrielse från lidandet.
McAndrew betonar att förväntad livslängd, ett ofta missförstått begrepp, i hög grad formar vår uppfattning om en "lämplig" ålder för döden. Han noterar att vissa felaktigt tror att människor förr i tiden, med kortare genomsnittlig livslängd, i regel dog redan i början av trettio- eller fyrtioårsåldern.
För att illustrera detta presenterar han ett hypotetiskt scenario: en befolkning där hälften dör omedelbart efter födseln, medan den andra hälften lever exakt 100 år. I denna befolkning skulle den genomsnittliga dödsåldern vara 50 år.
Det är dock viktigt att understryka att detta är ett statistiskt genomsnitt. Det betyder inte att alla i denna befolkning stryker med vid 50 års ålder.
Den förväntade livslängden vid födseln är bara en utgångspunkt. I verkligheten ökar den med åldern, beroende på omständigheterna. Till exempel kan en 70 år gammal amerikansk man förvänta sig att leva ytterligare 13,7 år, medan kvinnor i samma ålder kan förvänta sig ytterligare 15,9 år, enligt National Center for Health Statistics.
Sammanfattningsvis konstaterar McAndrew att den ålder då vi anser att döden är "acceptabel" är en djupt personlig och flytande uppfattning. Denna uppfattning förändras ständigt och är avhängig vår ålder, hälsa och hur våra liv ser ut i största allmänhet.
Källa: (Psychology Today)
Livets slut – människans föränderliga uppfattning om döden och dödlighet
Finns det någon "lämplig ålder" att dö?
LIVSSTIL Död
Döden är ett obestridligt och oundvikligt faktum, men frågan är när det känns "acceptabelt" att lämna jordelivet? Är 70 för tidigt? Är 90 i senaste laget? Det finns inget enkelt svar. Studier visar också hur vår syn på detta förändras dramatiskt under våra liv. Även om det kan verka som en morbid sak att reflektera över har experter noggrant undersökt hur denna föränderliga uppfattning påverkar hur vi lever våra liv, hur vi sörjer och till och med hur vi ser på vår egen dödlighet.
Nyfiken? Klicka vidare för att gräva djupare i den komplexa frågan om huruvida det finns någon "lämplig ålder" att dö – och kanske till och med utmana dina egna övertygelser.