Har du följt med i utvecklingen?
Om en person förs bort av statliga agenter som därefter vägrar att uppge var personen befinner sig utgör det en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det kallas tvångsförsvinnande och är ett verktyg som regeringar kan använda för att sprida rädsla och skrämsel i syfte att utöva kontroll. Tvångsförsvinnanden har länge använts som ett sätt att minska det politiska motståndet. Bristen på information som går ut till familjer och samhällen om den försvunna personens öde hindrar dem också från att utkräva ansvar, då rättvisa blir alltför svårt att uppnå utan att förstå vilka brott som har begåtts.
Är du nyfiken? Ta reda på mer genom att klicka dig vidare i det här galleriet.
Tvångsförsvinnanden är ett brott enligt internationell rätt. Det syftar på personer som försvinner av statstjänstemän eller personer som agerar på uppdrag av en stat. Handlingarna kan också utföras av icke-statliga aktörer.
Deras försvinnande kan förnekas av tjänstemän eller åtföljas av en vägran att ge information eller detaljer om var de befinner sig. Till följd av de oklara omständigheterna kring deras försvinnande och det osannolika i att de skulle återvända är deras öde alltid oklart.
Tortyr och död, eller extrem rädsla för döden, är viktiga kännetecken för ett tvångsförsvinnande. De få offer som lyckas bli frisläppta får ofta utstå fysisk och psykisk smärta under en hel livstid.
Internationell rätt förbjuder också användningen av "incommunicado detention". Det avser personer som inte är försvunna, men som hålls i långvarigt förvar utan tillgång till juridisk representation, sjukvård eller familjebesök.
Försvinnanden har inträffat i alla delar av världen och är inte begränsade till specifika sammanhang. De har förekommit i stor skala för att skapa rädsla bland samhällen och för att motverka politiska oroligheter.
Familjerna och samhällena till dem som har försvunnit lever i ständig oro, ovetande om deras närstående är vid liv, utsätts för våld och om eller när de kommer att återvända. Det finns en känsla av förlamning som de anhöriga upplever i väntan på information eller på att deras familjemedlem ska återvända. Internationell rätt betraktar även familjer till personer som tvångsförsvunnit som offer.
År 2010 utfärdade FN den internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden. Syftet med konventionen är att förhindra att tvångsförsvinnanden inträffar, men när de ändå inträffar ska man kunna söka rättslig hjälp för att få rättvisa.
Sri Lanka är ett land med en av världens högsta andelar av tvångsförsvinnanden. Enligt Amnesty International har mellan 60 000 och 100 000 människor försvunnit sedan slutet av 1980-talet. Många av dem är fortfarande försvunna.
Under Argentinas diktatur (1976–1983) ägde massförsvinnanden rum. Uppskattningsvis 30 000 personer försvann. Tortyr och avrättningar förekom också regelbundet.
I Argentina pågår fortfarande en stark kampanj för att skipa rättvisa för de försvunna och för att kräva svar på var de befinner sig. Tusentals familjer vet fortfarande inte vad som hänt med deras nära och kära.
Sedan den syriska revolutionen startade har över 82 000 människor försvunnit i Assadregimens våld. Dessutom saknas ytterligare 2 000 personer efter att ha tillfångatagits av väpnade grupper, däribland IS.
Hittills har den syriska regeringen endast bekräftat att färre än 200 personer som försvann under tvång har dött. Ödet för de återstående tiotusentals är oklart.
Utomlands är det dokumenterat att USA historiskt sett har hjälpt diktatorer att genomföra tvångsförsvinnanden, eller direkt genomfört dem under krigstid. På hemmaplan, framför allt i samband med kriget mot terrorismen, saknas fortfarande uppgifter om minst 39 fångar. Det finns ett antal "black sites" där amerikaner också har hållits fängslade utan information om var de befinner sig.
Under 2017 inledde den kinesiska regeringen ett storskaligt förtryck av den etniska minoriteten uigurer. Antalet uigurer som fördrevs uppgick till mellan 900 000 och 1,8 miljoner.
Den kinesiska regeringen har anklagats för att genomföra tvångsförsvinnanden, tillsammans med bilder från läger för "omskolning". Efter 2019 har många personer frigivits, medan andra har fängslats.
I Egypten har tvångsförsvinnanden använts som en metod för att kväsa politiskt missnöje efter den arabiska våren och fram till idag. En rapport från 2011 som beställdes av den dåvarande presidenten Mohamed Morsi innehöll dokumentation om fångar som dödats och begravts i omärkta gravar.
I Eritrea har regeringen anklagats för godtyckliga frihetsberövanden och tvångsförsvinnanden av journalister, politiska motståndare samt medlemmar av vissa religiösa församlingar. Vittnen har beskrivit hur människor plötsligt kidnappas från gator, moskéer och arbetsplatser av uniformerade eller civilklädda säkerhetsagenter.
I Zimbabwe har myndigheterna anklagats för kidnappning, godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och mord på personer som tillhör den politiska oppositionen. Även om dessa metoder har förekommit under lång tid trappades de upp efter parlamentsvalet i augusti 2023.
Rättsliga mekanismer för att bekämpa tvångsförsvinnanden finns till stor del i internationella fördrag, men kan också ingå i regionala verktyg och nationella lagar. En av de största utmaningarna när det gäller att använda och implementera dessa mekanismer är att få staten att samarbeta.
Med hjälp av dessa verktyg kan brottsoffer och deras familjer försöka utreda och därefter åtala dem som anklagas för att ha genomfört tvångsförsvinnanden.
Utöver den internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden finns Internationella brottmålsdomstolen (ICC). ICC har jurisdiktion över individer, vilket innebär att de som genomför tvångsförsvinnanden för en stats räkning kan ställas till svars för sin roll.
ICC är en reservdomstol för nationella rättssystem. Den kan därför användas för att söka rättvisa när nationella domstolar är ovilliga att åtala brott. Men med tanke på att ICC har sina begränsningar kan det vara svårt att åtala statliga aktörer, då de ofta vägrar att samarbeta.
I Latinamerika har den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna och den interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna varit de två främsta organen för att hantera tvångsförsvinnanden. Organen har inte bara lagt fram bevis på missförhållanden, utan även ställt regeringar till svars och krävt skadestånd.
Utöver de internationella och regionala organen har många länder även lagar som kriminaliserar tvångsförsvinnanden. Den politiska viljan är dock ett stort hinder när det gäller att implementera dessa lagar.
Sannings- och försoningskommissioner har också varit ett viktigt verktyg i det som kallas övergångsrättvisa. Det är en process där man försöker åtgärda kränkningar av de mänskliga rättigheterna genom reformer och gottgörelse i ett försök att gå vidare från ett smärtsamt förflutet. Brasilien, Argentina, Kanada och Sydafrika är några exempel på länder där detta har ägt rum.
Rättsliga konfrontationer är kanske inte alltid ett alternativ för offren och deras familjer, men det finns andra åtgärder som har vidtagits för att åstadkomma upprättelse. En sådan är ekonomisk kompensation för den förlust som familjerna lider.
Det är vanligare att män faller offer för tvångsförsvinnanden, vilket innebär att många offer också är familjens huvudförsörjare. Därför kan ekonomisk ersättning vara ett viktigt steg för offren och deras anhöriga.
Officiella ursäkter och erkännanden från stater, liksom offentliga minnesmärken, kan vara symboliskt viktiga för offren såväl som för deras familjer.
Bilden visar Mexikos president Claudia Sheinbaum Pardo under den första informationskonferensen, där hon bad om ursäkt till familjerna till offren för studentmassakern 1968.
Ett annat viktigt steg som kan tas är tillgång till rehabilitering. Brottsoffer lider ofta av både fysiska och psykiska skador som är relaterade till det trauma de upplevt. Rehabilitering ger offren en chans att gå vidare med sina liv.
Tvångsförsvinnanden kan tyckas vara en taktik som tillhör det förflutna, men de förekommer fortfarande över hela världen. Undertecknare av internationella fördrag är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att det sker. Förebyggande åtgärder är den viktigaste strategin enligt internationell rätt, men det finns begränsade möjligheter att söka rättvisa om ett tvångsförsvinnande inträffar.
Källor: (OHCHR) (United Nations) (The Diplomat) (Amnesty International) (Human Rights Watch) (TRIAL International) (Reuters) (AP News)
Tvångsförsvinnanden: ett verktyg för politiskt förtryck
Undergräver lag och ordning samt stör samhället
LIVSSTIL Mänskliga rättigheter
Om en person förs bort av statliga agenter som därefter vägrar att uppge var personen befinner sig utgör det en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det kallas tvångsförsvinnande och är ett verktyg som regeringar kan använda för att sprida rädsla och skrämsel i syfte att utöva kontroll. Tvångsförsvinnanden har länge använts som ett sätt att minska det politiska motståndet. Bristen på information som går ut till familjer och samhällen om den försvunna personens öde hindrar dem också från att utkräva ansvar, då rättvisa blir alltför svårt att uppnå utan att förstå vilka brott som har begåtts.
Är du nyfiken? Ta reda på mer genom att klicka dig vidare i det här galleriet.