Ett försök till anknytning skickat långt hemifrån
Sensationalism, falska nyheter och tvivelaktiga stories är inte ovanligt i dagens digitala landskap. Näthackare, tindersvindlare och telefonbedragare lurar runt varje hörn, och vem har inte gjort sig skyldig till lite photoshoppande här eller ett vackert filter där för att ge en lite mer smickrande version av sanningen? Bedrägeri är vanligt förekommande och många medier lägger upp klickvänliga berättelser i sin obevekliga jakt på sidvisningar, klick, nedladdningar, prenumerationer och, slutligen, annonsintäkter. Saker och ting såg dock annorlunda ut före den digitala eran, då det fanns en förväntan – om inte ett heligt förtroende – att dessa källor skulle ge sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Det kunde dock knaka lite även på den tiden, och när det gjorde det fanns risken att knaket utvecklades till en global jordbävning.
Något som började som ett banbrytande scoop för en tysk tidskrift kom att bli en av världens mest ökända journalistiska skandaler: bluffen om Hitlers dagböcker. Vi tar en titt på hur, varför och vilka som låg bakom denna extraordinära bluff. Klicka igenom galleriet för att ta reda på sanningen bakom ett av historiens största mediebedrägerier.
Den 25 april 1983 höll Stern, Europas största veckomagasin vid den tiden, en presskonferens för att göra ett monumentalt tillkännagivande. Flera tv-stationer och över 200 journalister samlades på förlaget Grüner & Jahr i Hamburg.
Chefredaktörerna för Stern anlände med tolv svarta anteckningsböcker, som sades innehålla Adolf Hitlers personliga skrifter. Bilder av Stern-reportern Gerd Heidemann – som påstod sig ha kommit i besittning av manuskripten – poserande med dagböckerna spreds snabbt över hela världen, tillsammans med rapporter om den otroliga upptäckten.
Heidemann betraktades som en av Sterns främsta undersökande reportrar. Han dök sällan upp på redaktionen och försvann ofta i veckor utan att informera någon om var han befann sig. Han presenterade dagböckerna och påstod sig ha köpt dem för en ansenlig summa från deras påstådda "upphittare", Konrad Kujau.
Heidemann förmedlade affären för Stern och säkrade rättigheterna till dagböckerna för 9,3 miljoner D-mark (5,1 miljoner USD). Stern sålde sedan rättigheterna till serieutgivning till flera medier.
Bland dem fanns The Sunday Times, som anlitade historikern Hugh Trevor-Roper, en av dess oberoende direktörer, för autentisering av dagböckerna. Trevor-Roper undersökte dem och sade till en början att de var äkta, vilket gav trovärdighet åt bluffen.
Den upprymda Sternstaben hävdade att Hitlers biografi "Mein Kampf" och Tredje rikets (Nazitysklands) historia skulle kräva en omfattande omskrivning på grund av avslöjandena i dagböckerna, som de framhöll som en aldrig tidigare skådad inblick i Hitlers personliga tankar och motiv.
Tre dagar senare publicerade Stern en specialutgåva med utdrag ur dagböckerna och på omslaget förkunnades att "Hitlers dagböcker har upptäckts". Tidningen ökade sin upplaga med 400 000 exemplar från de vanliga 1,8 miljonerna och specialnumret såldes för ytterligare 50 pfennig (cirka 0,26 USD).
Dagböckerna "upptäcktes" av Konrad Kujau, en småbrottsling som också var en skicklig konstförfalskare och utgav sig för att vara antiksamlare. Kujau hävdade att dagböckerna hade återfunnits i vrakmassorna efter en flygolycka 1945 och legat gömda i åratal i en lada i Östtyskland.
I mitten och slutet av 1970-talet började Konrad Kujau skapa målningar som han felaktigt tillskrev Adolf Hitler, som hade sysslat med konst under sin ungdom. När Kujau väl hade hittat en marknad för dessa förfalskningar tillgodosåg han köparnas intressen och producerade verk med tecknade serier, nakenbilder och actionscener – saker som Hitler aldrig målade, och troligen inte heller skulle ha velat måla.
Stärkt av sin framgång blev Kujau alltmer ambitiös. Han kopierade för hand texten till båda volymerna av "Mein Kampf", trots att originalen skrevs på skrivmaskin. Han fabricerade till och med en introduktion till en tredje volym av verket, som snabbt köptes av en av hans stamkunder.
Kujau förfalskade också en serie krigsdikter, som var så amatörmässiga att han senare erkände att "en fjortonårig samlare skulle ha sett att det var en förfalskning." Uppslukad av girighet och ärelystnad lade Kujau i ytterligare en växel, köpte billiga anteckningsböcker i Östberlin och skrev vad som så småningom kom att bli en uppsättning av "Adolf Hitlers dagböcker" i 60 volymer.
En av Kujaus stamkunder var affärsmannen Fritz Stiefel, som samlade på nazistiska artefakter och trodde att den dagbok han fick se var äkta. Stiefel lånade dagboken och gav den till Sternreportern Gerd Heidemann, som också var en hängiven samlare av nazistiska memorabilia. Han var djupt fascinerad och besatt av nazistpartiet.
Heidemann följde upp påståendet att Adolf Hitlers dagböcker hade återfunnits på nedslagsplatsen för ett nazistiskt plan i Östtyskland. Efter att ha besökt platsen blev han övertygad om att böckerna verkligen hade hittats där.
Han delade med sig av upptäckten till några kollegor på Stern och tog kontakt med Kujau – som snabbt insåg att han hade lyckats lura reportern.
Samma dag som dagböckerna anlände till Stern noterade Felix Schmidt, en av tidningens tre chefredaktörer vid den tiden, i en artikel med titeln "Dagböckernas dagbok", att han ursprungligen hade planerat att ge Heidemann i uppdrag att bevaka mordförsöket på påven i Turkiet.
Innan han hann spåra upp Heidemann kallades dock Schmidt till förlagets kontor tillsammans med redaktörskollegorna Rolf Gillhausen och Peter Koch. Där låg ett halvt dussin anteckningsböcker utlagda på bordet.
De tre första dagböckerna granskades omedelbart och deras äkthet bekräftades av kända historiker, experter från de federala arkiven och Rheinland-Pfalz statliga kriminalpolis.
Otroligt nog var det ingen som lade märke till att Kujau, med dålig koll på den gamla tyska gotiska skriften, av misstag hade initierat alla böckerna "FH" i stället för "AH". Inte heller att några av de jämförande skrivproverna som lämnades till experterna också var skrivna av Kujau.
Före detta tyska officerare som hade tjänstgjort som medhjälpare till Hitler vittnade om att han aldrig förde dagbok. Mot slutet av kriget skulle han heller inte ha haft tid att göra det. Efter mordförsöket 1944 hade Hitler dessutom förlorat förmågan att skriva för hand, vilket gjorde sådana dagböcker högst osannolika.
Det som skrevs i dagböckerna var för det mesta ganska trist och fullt av vardagliga iakttagelser. Det skrevs till exempel att Hitlers partner, Eva Braun, begärde att han skulle gå till en läkare för en hälsokontroll. "På Evas begäran lät jag mina läkare undersöka mig ordentligt. De nya tabletterna orsakar stark gasbildning och, som Eva sade, dålig andedräkt."
En annan anteckning i dagboken nämnde den brittiske premiärministern. "Engelsmännen driver mig till vansinne – ska jag låta dem fly [från Dunkerque] eller inte? Hur reagerar Churchill?"
I takt med att nyheten om dagböckerna spred sig tilltog också tvivel och skepsis. Press, historiker och handstilsexperter ifrågasatte dagböckernas äkthet.
När den federala kriminalpolisen till slut genomförde en undersökning av dagböckerna var bevisen som styrkte att de var förfalskningar enkla och obestridliga. Pappret som använts till anteckningsböckerna var inte från Tredje rikets tid, utan snarare en typ av papper som utvecklades på 1950-talet, vilket innebar att dagböckerna omöjligt kunde vara äkta.
Rättsmedicinska tester visade att bläcket var modernt, inte från krigstiden. Analys av kloridavdunstning bekräftade att dagböckerna skrevs under de senaste två åren. Senare erkände Kujau att han hällt te på sidorna och bankat dagböckerna mot sitt skrivbord för att få dem att se gamla ut. Han berättade också att han hade lagt en hel månad på att öva på den gamla tyska gotiska skriften som Hitler använde.
Åklagarmyndigheten inledde en förundersökning. Gerd Heidemann och Konrad Kujau drogs inför rätta och båda dömdes till fängelse.
Rätten dömde förfalskaren Konrad Kujau till fyra år och sex månaders fängelse för bedrägeri och förfalskning. När han släpptes efter tre år blev Kujau något av en kändis och framträdde på tv som "förfalskningsexpert". Han avled i cancer år 2000.
Den före detta Sternreportern Gerd Heidemann dömdes till fyra år och åtta månader för bedrägeri i samband med sitt införskaffande av de 60 volymerna till tidningen. Heidemann hade också stulit en del av pengarna från Kujau, samt behållit 600 000 USD av de pengar som Stern gett för att förvärva dagböckerna.
Heidemann hyrde dyra bostäder, köpte nya bilar och smycken och köpte mer nazistisk memorabilia – varav en stor del var förfalskad av Kujau. År 2008 levde Heidemann i fattigdom i Hamburg med ett månatligt socialbidrag på 350 euro och enligt uppgift skulder på uppskattningsvis 700 000 euro..
År 2013 började Heidemann lobba för att manuskripten skulle återlämnas, med argumentet att Sterns förlag Grüner & Jahr var skyldiga enligt avtal att återbörda dem.
Fjorton år efter skandalen har alla volymer av de förfalskade dagböckerna publicerats online av det tyska public service-bolaget NDR i en vetenskapligt kommenterad nätupplaga som släpptes i februari 2023. Även om dagböckerna inte skrevs av Hitler lär de ändå gå till historien som en av 1900-talets största journalistiska bluffar.
Källor: (DW) (The New Yorker) (LA Times) (Britannica) (Wikipedia) (New York Times) (Independent)
Bluffen om Hitlers dagböcker – ett mörkt kapitel i journalistikens historia
Falska sidor i historieböckerna
LIVSSTIL Hitler
Sensationalism, falska nyheter och tvivelaktiga berättelser är inte ovanligt i dagens digitala landskap. Näthackare, tindersvindlare och telefonbedragare lurar runt varje hörn, och vem har inte gjort sig skyldig till lite photoshoppande här eller ett vackert filter där för att ge en lite mer smickrande version av sanningen? Bedrägeri är vanligt förekommande och många medier lägger upp klickvänliga berättelser i sin obevekliga jakt på sidvisningar, klick, nedladdningar, prenumerationer och, slutligen, annonsintäkter. Saker och ting såg dock annorlunda ut före den digitala eran, då det fanns en förväntan – om inte ett heligt förtroende – att dessa källor skulle ge sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Det kunde dock knaka lite även på den tiden, och när det gjorde det fanns risken att knaket utvecklades till en global jordbävning.
Något som började som ett banbrytande scoop för en tysk tidskrift kom att bli en av världens mest ökända journalistiska skandaler: bluffen om Hitlers dagböcker. Vi tar en titt på hur, varför och vilka som låg bakom denna extraordinära bluff. Klicka igenom galleriet för att ta reda på sanningen bakom ett av historiens största mediebedrägerier.