Trots dystra varningar visar historien att det finns hopp
Människor har sysslat med bombröjning ända sedan 1800-talet, men det var först vid första världskrigets utbrott som det blev formell praxis. Även om dagens metoder och tekniker för säkert bortskaffande av bomber är mycket sofistikerade är syftet med ammunition, trots allt, att ta liv. Så, hur farligt är det egentligen och vad krävs för att desarmera en potentiell katastrof?
Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på mer om denna unika och farliga sysselsättning.
Säkring av bomber har många år på nacken. Vivian Dering Majendie (1836–1898) anses allmänt vara den person som banade väg för bombröjning. Majendie var officer i den brittiska armén och tjänstgjorde som instruktör vid Royal Arsenal i Woolwich.
År 1871 utnämndes han till chefsinspektör för sprängämnen. Det var i denna befattning som Majendie gav regeringen råd om ordalydelsen i den första lagen om explosiva varor (Explosives Act), som utarbetades 1875 med avseende på tillverkning, förvaring, försäljning, transport och import av krut, nitroglycerin och andra explosiva ämnen.
Majendies expertis kom till användning under den fenianska dynamitkampanjen 1881–85. Kampanjen, som orkestrerades av irländska republikanska paramilitära grupper i Storbritannien, syftade till att få ett slut på det brittiska styret på Irland. Londons järnvägsstation Victoria och Metropolitan Polices högkvarter (bilden) var bland de byggnader som attackerades. Majendie desarmerade personligen ett antal sprängladdningar och hans råd under kampanjen erkändes officiellt som att ha bidragit till att rädda liv.
I sitt försök att bekämpa de dynamitbomber som användes av maffian för att skrämma invandrade italienska köpmän och invånare i New York etablerade stadens polisavdelning sin första bombgrupp 1903. Denna specialiserade taktiska enhet blev senare känd som "Radical Squad" för sitt svar på den våg av bombattacker som utfördes 1919 av italiensk-amerikanska anarkister. Bombningen av USA:s justitieminister Mitchell Palmers hem i Washington D.C. var en av många sådana attacker riktade mot federala tjänstemän.
Vid första världskrigets utbrott producerades krigsmateriel i stor skala. Det var också då bombröjning blev formell praxis.
Brådskan att tillverka bomber i tusental orsakade alla möjliga tillverkningsfel. Faktum är att en stor andel av de skott som avfyrades av båda sidor visade sig vara "duds" eller defekta.
Dessa duds var extremt farliga för både stridande och civila. Som svar på detta avsatte britterna en sektion av Ordnance Examiners från Royal Army Ordnance Corps för att ta itu med problemet.
Knappt hade britterna kommit i gång med att göra sig av med odetonerad ammunition förrän tyskarna utvecklade stubiner med fördröjd verkan som på ett försåtligt sätt efterliknade duds.
Bomber med fördröjd verkan är flygbomber som är utformade för att explodera någon gång efter nedslaget. Korta fördröjningar används för att låta bomberna tränga igenom innan de exploderar. Bomber med längre fördröjning är avsedda att störa bärgning och andra aktiviteter och kan förbli vilande i dagar, till och med veckor.
Ovisshet om när fördröjningsbomber skulle kunna explodera gjorde jobbet med att göra sig av med dem riktigt farligt. På det här fotografiet står brittiska och belgiska officerare något nonchalant bredvid en odetonerad tysk granat i Flandern under första världskriget.
På 1930-talet inledde Nazityskland ett hemligt arbete för vapenutveckling och kom med en mycket mer sofistikerad odetonerad bomb, eller Unexploded Bomb (UXB). Dessa användes med skrämmande framgång under det spanska inbördeskriget och provocerade fram en fruktansvärd terror hos civilbefolkningen på grund av ovissheten rörande detonationstiden. Det visade sig också vara mycket mer komplicerat att desarmera dem.
Modern bombröjning går hela vägen tillbaka till slaget om Storbritannien och Blitzen 1940. Omfattande bombräder av Luftwaffe resulterade i att tusentals UXB släpptes över London och andra brittiska städer. Som svar på detta skapade krigskabinettet bombröjningsföretag vars uppgift var att desarmera denna dödliga ammunition.
Tyskarna började då utrusta ammunitionen med antihanteringsanordningar – stubiner som var speciellt utformade för att döda bombröjare om de manipulerades.
Lika riskfyllt var det att säkra sjöminor. Bombröjningsexperter var ofta tvungna att hala iland en skarp mina innan de försökte desarmera den, vilket innebar att den kunde detonera i förtid.
Britternas bombröjningsexpertis hade inte gått obemärkt förbi på andra sidan Atlanten. USA:s krigsdepartement sponsrade ett bombröjningsprogram som senare formellt etablerades som en bombröjningsskola under överinseende av Ordnance Corps. Efter attacken mot Pearl Harbor i december 1941 skapade amerikanerna och deras brittiska kollegor Naval Mine Disposal School vid Naval Gun Factory i Washington, D.C. (bilden).
Året därpå grundade den amerikanska flottan Underwater Demolition Teams (UDT). UDT var specialiserade på undervattensrivning, sluten dykning, stridssimning, flodkrigföring och operationer med dvärgubåtar och var föregångare till marinens nuvarande SEAL-team.
De första amerikanska bombröjningsföretagen sattes in i Nordafrika och Sicilien 1943. Bombröjningsteamen hade fullt upp med att hantera både de allierades och axelmakternas UXB och lärde trupperna detaljerna inom bombspaning. Dessa företag blev tillsammans kända som Explosive Ordnance Disposal (EOD) – en term som används än i dag.
I takt med att konflikten fortskred ökade behovet av soldater som var specialiserade på bombröjning. Landminor utgjorde ett särskilt hot som placerades ut urskillningslöst av både de allierade och axelmakterna. Minor från andra världskriget dödar och lemlästar människor än i dag. På bilden från januari 1945 återvänder brittiska bombröjningsexperter från den åttonde armén till de allierades frontlinjer efter att ha desarmerat tyska minor längs Emilia-Romagna-kusten i Italien.
Andra världskriget lämnade efter sig hundratusentals odetonerade spränganordningar – bomber, minor, granater etc. – utspridda över länder och territorier runt om i världen. Många var djupt nedsänkta i marken och avlägsnande av desamma skördade många modiga människoliv. På bilden från 1950-talet ser vi en bombröjningsgrupp som ägnar sig åt det knepiga arbetet att avlägsna en 907 kilo tung tysk bomb från närheten av University College Hospital i London, där den hade legat sedan den släpptes 1941.
Bortsett från den ständigt överhängande explosionsrisken finns det många andra risker och faror förknippade med odetonerad ammunition. Till exempel kan korrosion och skador som uppstår vid stötar göra UXB omöjliga att desarmera. Även om odetonerad ammunition inte exploderar frigörs miljöföroreningar när den bryts ned och förorenar vatten och mark med tiden.
I början av 1970-talet utvecklade den brittiska armén en bombröjningsrobot känd som Mk3 Wheelbarrow. Den användes av officerare i 321 Explosive Ordinance Disposal Squadron (321 EOD) för desarmering av bilbomber och rörbomber som placerats ut av Irländska republikanska armén (IRA) under oroligheterna i Nordirland.
De första bombröjningsrobotarna styrdes via otympliga styrkablar, men med tiden styrdes dessa maskiner med fjärrkontroll. Ganska ofta krävdes det dock att en expert på bombröjning var närvarande för att inspektera en misstänkt enhet eller slutföra desarmeringsprocessen.
De första bombdräkterna dök upp 1967 och bars av poliser som svar på det maoistiska terrorhotet. Demonstranternas användning av vägbomber och bensinbomber gjorde att polisen hittade sätt att undersöka och vid behov desarmera misstänkta anordningar.
Bombdräkter användes i stor utsträckning av arméns bombröjningsexperter som opererade i Nordirland. Ensamagerande personer gick långsamt mot misstänkta fordon iförda dessa tunga och otympliga rustningar.
Bombdräkter ger heltäckande skydd då farorna med en explosion påverkar hela kroppen. De första versionerna kunde dock sällan stå emot trycket som genererades av bomberna och eventuella fragment som producerades av explosionerna.
Advanced Bomb Suit (ABS) var speciellt utformad för att skydda EOD-personal från hot i samband med improviserade sprängladdningar (IED). Nyckelkomponenten är kevlar, som är ett hållfast material som kan skydda mot sprängfragment, tryck, stötar, värme och eld.
Bäraren kan kommunicera med annan operativ personal via högtalare och mikrofon i hjälmen. För användning i varma miljöer finns ett kylsystem som tillval. Vissa dräkter är utrustade med en fristående andningsapparat.
US Navy EOD-styrkor är utbildade för att avvärja explosiva faror och desarmera undervattenssprängämnen som minor. De kan också hantera kemiska, biologiska och radiologiska hot och är den enda militära EOD-styrkan som både kan hoppa fallskärm för att nå avlägsna mål eller dyka för att desarmera vapen i havet.
I Belgien och Frankrike har de uppkallats efter den årliga insamling som bönder gör av odetonerad ammunition, taggtråd, granatsplitter och kulor som blivit över från första världskriget – récolte de fer, eller "järnskörd". Bilden visar en tysk artillerigranat som grävts fram på ett fält nära Ypres och väntar på att tas om hand.
Den senaste tidens militära konflikter har renderat miljontals oupptäckta UXB runt om i världen. Enligt FN ligger mer än 100 miljoner landminor begravda under jord i mer än 70 länder.
Källor: (Army Historical Foundation) (JSTOR) (Navy Expeditionary Combat Command) (BBC) (The Conversation) (FBI)
Bombröjning – yrket där det gäller att hålla tungan rätt i mun
Desarmering av potentiella katastrofer
LIVSSTIL Bomb
Det är ett av de mest riskfyllda jobben i världen. Så pass att det kan ha ihjäl dig. Bombtekniker har dock en viktig roll att spela och ansvarar för att bortskaffa explosiv ammunition utan att den detonerar. Människor har sysslat med bombröjning ända sedan 1800-talet, men det var först vid första världskrigets utbrott som det blev formell praxis. Även om dagens metoder och tekniker för säkert bortskaffande av bomber är mycket sofistikerade är syftet med ammunition, trots allt, att ta liv. Så, hur farligt är det egentligen och vad krävs för att desarmera en potentiell katastrof? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på mer om denna unika och farliga sysselsättning.