▲

Oavsett om man tror på spöken eller inte går det inte att förneka deras framträdande roll i populärkulturen. Inom allt från litteratur och film till folklore och berättelser runt lägerelden har de gett bränsle åt både underhållning och handel i flera århundraden. De dödas andar tycks finnas överallt – utom i faktiska, verifierbara bevis. Trots de otaliga spökjägarna som strövar omkring på förment hemsökta platser beväpnade med högteknologiska prylar och orubblig entusiasm lämnar bevisen på spöken en hel del att önska.

Spökjaktsindustrin skor sig på blandningen av mystik och underhållning. Många självutnämnda "utredare" hävdar att de använder vetenskapliga metoder, men deras tillvägagångssätt är både bristfälligt och pseudovetenskapligt. Så, vilka är myterna, missuppfattningarna och misstagen som håller spökjaktsfenomenet vid liv? Klicka dig igenom det här galleriet för att ta reda på det!

▲

Runt om i världen (inte minst i Nordamerika) samlas självutnämnda spökjägare på hemsökta platser i hopp om att dokumentera paranormal aktivitet. Trots sina kameror och mängder med entusiasm har de dock ännu inte kommit med några definitiva bevis för att spöken faktiskt finns.

▲

De kanske mest kända spökjägarna är de före detta rörmokarna Jason Hawes och Grant Wilson. De blev kända genom tv-programmet "Ghost Hunters", som började sändas 2004 och visades i 16 säsonger.

▲

Hawes och Wilsons arbetarklassimage gör dem lätta att relatera till, men deras undersökande metoder saknar ofta vetenskaplig stringens. Trots sin popularitet har de inte lyckats validera några påståenden om övernaturliga händelser i sin forskning.

▲

Många spökjägare hävdar att de är skeptiker, men deras metoder sviker dem. De misstar ofta anomalier för bevis och tänker sällan kritiskt. Trots omfattande undersökningar misslyckas de ständigt med att få fram trovärdiga bevis för spökens existens. Deras anhängare förblir dock lojala.

▲

Vissa spökjägare går bortom nyfikenhet och ägnar sig åt rena olagligheter. De blir ibland arresterade när de gör intrång i övergivna byggnader och på kyrkogårdar. År 2005 greps tre spökjägare på ett påstått hemsökt sjukhus i Salem, Massachusetts, ovetande om att det låg en polisstation tvärs över gatan.

▲

Man skulle kunna tänka sig att spökjakt görs med exakta, pålitliga tekniker, men många utredare tar till vaga och tvivelaktiga metoder. Utrustningen är ofta bristfällig och påståendena går sällan att bevisa, vilket gör den paranormala forskningen till en strävan att bekräfta personliga övertygelser snarare än ett sökande efter sanningen.

▲

Synska personer påstår sig kommunicera med andar och hjälper därför ofta spökjägare. Tyvärr bistår dessa andar sällan med någon användbar eller verifierbar information. Trots dramatiska påståenden har inget medium någonsin visat på en konsekvent och tillförlitlig förmåga att upptäcka eller interagera med de döda.

▲

Spökjägare använder vanligtvis sofistikerade prylar för att framstå som trovärdiga. Denna utrustning innefattar geigerräknare, EMF-enheter för detektering av elektromagnetiska fält och IR-kameror. Felaktig användning av vetenskaplig utrustning gör dock resultaten meningslösa. Bara för att man äger en enhet betyder det inte att man förstår hur den fungerar eller ens hur den ska användas.

▲

Många enheter som används vid paranormala undersökningar saknar bevisade kopplingar till spökaktivitet. Fluktuationer i elektromagnetiska fält, temperaturfall och konstiga ljud påstås ofta vara övernaturliga tecken. Utan vetenskaplig validering förblir dock dessa påståenden blott spekulationer snarare än faktiska bevis för spöken.

▲

Paranormala undersökningar har blivit rena affärsverksamheten. Företag utnyttjar människor genom att sälja hutlöst dyra spökjaktskit, vissa så dyra som 850 USD, med löftet om att dessa verktyg kan upptäcka andar. Ironiskt nog medger till och med deras säljare att ingen enhet definitivt kan bevisa existensen av spöken.

▲

Många spökjägare förlitar sig på EMF-mätare och tror att elektromagnetiska fluktuationer vittnar om paranormal aktivitet. EMF-avläsningar kan dock faktiskt härröra från vanlig hushållselektronik, kraftledningar eller till och med felaktiga kabeldragningar. Utan ordentliga kontroller upptäcker dessa mätare störningar (inte andar), vilket leder till felaktiga slutsatser.

▲

Försäljare av nämnda utrustning skor sig på spökjägarnas entusiasm. Vissa försäljare av kit för paranormala undersökningar medger att även om oregelbundna elektromagnetiska fält möjligen kan tyda på spöken förblir sambandet oförklarat. Till och med de medger att det inte finns någon vetenskaplig apparat som på ett tillförlitligt sätt kan upptäcka andar.

▲

Det största problemet som spökjägare väljer att ignorera är att deras utrustning aldrig har visat sig upptäcka spöken. Om dessa verktyg fungerade skulle de för länge sedan ha bevisat att spöken finns. Den fortsatta bristen på bevis underminerar deras arbete och slutsatser.

▲

Spökjägare förlitar sig på felaktiga antaganden och kopplar ofta andar till kalla ytor, elektromagnetiska fält eller konstiga ljud utan bevis. Deras undersökande metoder saknar vetenskaplig stringens, vilket gör resultaten lika "tillförlitliga" som subjektiva tolkningar.

▲

Utredarna ser spöken i nästan alla avvikande fenomen, oavsett om det är huvudvärk, suddiga foton eller till och med knarrande golv. Deras beviskrav är så låga att nästan vad som helst kan klassas som bevis för paranormal aktivitet, men inget av det tål objektiv granskning eller logisk analys.

▲

Om spöken fanns på riktigt skulle deras antal vara överväldigande. Logiskt sett skulle tusentals mordoffer hemsöka de levande varje år. I stället verkar spöken dyka upp väldigt selektivt i gamla hus eller på kusliga platser snarare än där man skulle ha förväntat sig.

▲

Spöken påstås härröra från ouppklarade dödsfall, men de hjälper aldrig till att lösa några brott. Om de mördades andar stannade kvar på jorden, varför bistår de inte med några ledtrådar för att identifiera sina mördare? Bristen på hjälpsam kommunikation motsäger det vanliga narrativet om spöken.

▲

Människors möten med spöken är ofta i linje med kulturella normer. I olika samhällen uppträder spöken i former som stämmer överens med deras folklore och förväntningar. Detta tyder på att spöken mer sannolikt är produkter av människors fantasi snarare än faktiska övernaturliga väsen som interagerar med de levande.

▲

Trots århundraden av undersökningar har spökjägare inte kommit närmare att bevisa att andar faktiskt finns. Bevisen i dag är inte starkare än de var för flera decennier sedan. De förlitar sig på tro snarare än faktiska upptäckter och upprepar bara samma obevisade påståenden utan några vetenskaplig genombrott.

▲

Spökjakten fortsätter för att det är roligt. Människor gillar att skrämma sig själva, utforska kusliga platser och berätta spökhistorier. Det är ett äventyr, en hobby och ett sätt att knyta an till vänner, även om själva sökandet efter spöken i slutändan är fruktlöst.

▲

Utöver spänning är spökjakt onekligen lukrativt. Tv-program, böcker, varor och guidade turer drar nytta av allmänhetens fascination för det övernaturliga. Trots bristen på bevis skor sig branschen på nyfikenhet och människors vilja att tro på det paranormala.

▲

Ed och Lorraine Warren är kanske några av de mest kända paranormala utredarna, kopplade till fall som Amityville Horror och Annabelle. Deras arbete inspirerade "The Conjuring"-filmerna, men skeptiker hävdar att deras fall syftade till att underblåsa populärkulturella myter och handlade mer om historieberättande än vetenskapliga bevis.

▲

Bill Murrays karaktär i "Ghostbusters" (1984), dr Peter Venkman, är och förblir en av populärkulturens mest omhuldade paranormala utredare. Även om det var fiktivt tillförde hans sarkastiska tillvägagångssätt ett älskvärt och komiskt element till spökjakt och hånade lekfullt den pseudovetenskap som ofta åtföljer verkliga undersökningar.

▲

Tv-program om paranormal aktivitet har också haft stort inflytande på allmänhetens uppfattning. De dramatiserar spökutredningar, redigerar selektivt bilder och presenterar tvivelaktiga resultat som vore de övertygande bevis. Tittarna underhålls, men verkligheten är mycket mindre sensationell och dessa tv-sända spökjakter kommer sällan med några verkliga bevis.

▲

Trots att det inte finns några vetenskapliga bevis är det fortfarande många som tror på spöken. Detta kan tillskrivas kulturella traditioner, personliga erfarenheter och rädslan för det okända. Vissa människor låter sig övertygas av personliga anekdoter, även när det finns logiska förklaringar till påstådda övernaturliga möten.

▲

Vetenskapliga spökundersökningar ger inga trovärdiga bevis. Studier av påstådda paranormala fenomen misslyckas konsekvent med att validera spökaktivitet. I stället kan alla rapporterade spökmöten vanligtvis hänföras till psykologiska faktorer, miljöpåverkan och till och med simpla feltolkningar.

▲

Ibland kan människors förväntningar forma deras spökjaktsupplevelser. Om någon tror att en plats är hemsökt är det mer sannolikt att han eller hon uppfattar konstiga händelser. Detta psykologiska fenomen förklarar varför spöktroende hittar spöken precis överallt, medan skeptiker inte upplever något ovanligt på samma platser.

▲

Många finner tröst i tron på spöken och att nära och kära dröjer sig kvar efter döden. Detta känslomässiga band gör en del ovilliga att acceptera rationella förklaringar och de föredrar tröstande myter framför obekväma sanningar om människors dödlighet och dödens slutgiltighet.

▲

Människor kommer sannolikt att fortsätta jaga spöken under överskådlig framtid, men det är fortfarande en form av underhållning snarare än legitim vetenskap. Även om man kan roas av spökhistorier är det viktigt att vara medveten om att tro inte är detsamma som verklighet, och bevisen för spöken låter fortfarande vänta på sig.

Källor: (Live Science) (Salon.com)