Nationen har behållit förstaplatsen åtta år i rad!
Språket är, trots dess förmodade struktur och allsköns regler, ett vackert kaotiskt system som faktiskt bygger mer på människors ständigt föränderliga interaktion än logik. Redan som barn lär vi oss att betrakta grammatik som ett slags helig lag och undervisas i skillnaden mellan rätt och fel, passande och opassande, vältaligt och slappt. Om du skrapar lite på läroböckernas välpolerade omslag blir du dock varse en rörigare och långt mer dynamisk verklighet. Du inser ganska snart att språket är rent hittepå!
Tja, med reservation för viss överdrift. Språket är åtminstone inte vad vi har letts att tro att det är. Faktum är att språket i sig är mycket mindre stelt när det kommer till korrekthet och påverkas i hög grad av talad kommunikation och specifika sammanhang.
Vad innebär det egentligen att uttrycka sig korrekt? Den kanske viktigaste frågan är, om nu språk formas mer av människor än av teoretiska principer, i vems öron är det vi försöker låta "rätt"? Klicka igenom det här galleriet för ta reda på mer i ämnet!
I motsats till vad många tror är språket mer ett slags socialt kontrakt än något strikt system med massa inneboende regler. Vad som anses vara "korrekt" avgörs inte av språket i sig, utan av kulturella och samhälleliga förväntningar i stort.
Språkets verkliga syfte är kommunikation, och det går att uttrycka många tankar och idéer utan att rätta sig efter traditionell grammatik. Även om regler kan öka tydligheten är de inte en förutsättning för god förståelse eller effektiv interaktion.
Föräldrar, lärare och auktoritetspersoner trycker ofta på språklig korrekthet. Detta formar vårt tänkande redan i unga år och gör att vi tror på fasta normer som faktiskt inte återspeglar hur språket verkligen fungerar.
Språkregler faller ofta inom två huvudsakliga ramar, eller synsätt om man så vill: preskriptivism och deskriptivism. Preskriptivism tvingar fram en idealiserad version av språket som främjar rigid, grammatikbaserad korrekthet. Deskriptivism, å andra sidan, tar hänsyn till hur språket används i verkliga sammanhang.
När människor vidareutbildar sig och kommer i kontakt med akademisk lingvistik blir det mycket tydligt att reglerna för preskriptivism inte är lika viktiga som de vanligtvis lärs ut i skolan. Språket verkar genom mening och avsikt mer än formell korrekthet.
Lyssnare extraherar vanligtvis mening utifrån ordföljd och sammanhang, inte specifika delar av tal. Detta gör det möjligt att kreativt tänja på språket och förbli tydligt förstådd i vardagliga samtal.
Även om grammatiska regler skänker viss teoretisk ordning kan språket bli föremål för en hel del förvrängning. Dess främsta mål (som är meningsutbyte) förblir intakt även när delar av det improviseras eller omformas i ögonblicket.
Språkdebatter handlar inte bara om verb och kommatecken. Snarare är de strider om värderingar, generationsfrågor och till och med klasskillnader. Utåt sett grälar vi om hur andra uttrycker sig, fast vi i själva verket bråkar om vilka vi är.
Dagens debatter kretsar ofta kring användningen av "hen" eller "they" och "them" (de/dem) som pronomen i singularis, men faktum är att detta inte är något nytt. Författare som William Shakespeare använde dessa begrepp för flera århundraden sedan, vilket visar att användbarhet ofta övertrumfar regler när det gäller att forma språknormer.
Varje ord, fras och accent speglar något djupare, nämligen vår bakgrund, tillhörighet och världsbild. Språket är ett slags socialt pass som vittnar om grupptillhörighet och individuell identitet.
Ett exempel på detta är det populära talesättet "Pardon my French" (ursäkta min franska). Ursprungligen användes det när man bokstavligen använde franska mitt i engelskt tal, men det har sedan dess utvecklats till en kvick eufemism för svordomar.
Våra interna ordböcker utvecklas ständigt, ofta utan att vi är medvetna om det. Slang, slagord och trender sipprar in i vårt språk och minne och omformar vårt sätt att tänka och kommunicera.
Formella regler må göra språket lättare att lära ut, men den faktiska användningen är mycket rörigare. Språket i den verkliga världen är en strid ström av uppfinningar, vanor och delade meningar, inte någon fast struktur. Det är en i allra högsta grad levande aspekt av det mänskliga livet.
Språk som esperanto och klingonska konstruerades för specifika ändamål, men ändå tog samhällen till sig dem och gav dem nytt liv. Till och med påhittade system kan bli levande uttrycksformer.
Engelskan är långt ifrån ren eller isolerad. Det är en kaotisk blandning som har formats av invasioner, kolonialism och global handel. Denna språkliga svamp har influerats av oräkneliga tungomål och geografiska platser genom historien.
Trots att engelska är ett germanskt språk har cirka 60 procent av ordförrådet latinskt ursprung. Detta kan tillskrivas århundraden av beundran för den romerska kulturen, särskilt inom vetenskap, juridik och den akademiska världen.
Engelskan lånade också massor från grekiskan (en annan beundrad kultur) och kom med ord som "panic" och "academy". Detta återspeglar det engelska språkets historiska önskan att efterlikna vad som en gång ansågs vara kulmen av intellekt och civilisation.
Engelskan spreds inte organiskt. Snarare var det ett direkt resultat av imperialismen. När England koloniserade andra nationer påtvingade man engelska på koloniserade folk och lånade (i sin tur) ord som "poncho" och "chocolate". Dessa begrepp, som en gång sågs som främmande, blev med tiden accepterade som en del av engelskans kärna.
Vad är då skillnaden mellan ett språk och en dialekt? Den vanligaste uppfattningen är att språk tillskrivs vissa länder, medan dialekter är variationer av dessa.
Språk som svenska, norska och danska är så lika att talarna ofta förstår varandra, men eftersom de tillhör olika länder kallas de för olika språk. Om lingvistiken verkligen vore bunden av logik snarare än godtyckliga gränser skulle detta inte hända.
Att kalla något för ett "språk" i stället för en "dialekt" kan stärka den nationella stoltheten. Ofta förstärker språkliga skillnader det politiska oberoendet snarare än att återspegla verkliga skillnader i kommunikationssystemen. Det är artificiellt och godtyckligt.
Å andra sidan har vissa dialekter så stora strukturella och grammatiska skillnader att de lätt kan misstas för skilda språk. Ett tydligt exempel på detta är afroamerikansk engelska (African American Vernacular English, AAVE), en dialekt som har sitt eget komplexa och distinkta språksystem.
AAVE har troligen sitt ursprung i sammansmältningen av engelska och västafrikanska språk, som influerats av slaveri och historisk kulturell blandning i USA. Språkets struktur återspeglar detta skiktade förflutna.
Många misstolkar AAVE som dålig engelska och likställer det med brist på utbildning eller lättja. Detta dömande bortser från språkets djupgående struktur och uttrycksrikedom, medan det också förstärker skadliga (och ofta rasistiska) stereotyper.
Språket har länge varit ett verktyg för förtryck. På 1900-talet tvingades många indianbarn in i skolor och tvingades lära sig "standardengelska" på bekostnad av sina egna inhemska språk. Som ett resultat växer barn nu upp utan någon kunskap om sina förfäders tungomål.
Människorna som har makten är också de som bestämmer vilka dialekter som är "korrekta". Det vi kallar "bra" engelska är ofta det språk som makthavarna talar. Från koloniala härskare till elituniversitet – språklig auktoritet tenderar att återspegla politisk och kulturell dominans snarare än objektiv logik.
De grammatiska reglerna som människor följer (såväl som reglerna de ignorerar) beror ofta på vilka sociala kretsar de tillhör. Grammatik handlar lika mycket om grupptillhörighet som om tydlighet.
Oavsett vad "grammatikpurister" hävdar kommunicerar människor fortfarande även om de bryter mot grammatiska regler. Inkorrekt tempus eller slang förstör inte automatiskt en mening så länge lyssnaren förstår talarens avsikt.
Det som upprätthåller ett språk är inte strikt regelefterlevnad. Det hålls vid liv tack vare att människorna använder det, tänjer på det, blandar det och för det vidare. Språket förändras, inte för att det förstörs, utan för att det används och levandegörs av samhället.
I grund och botten handlar språk om att människor försöker förstå varandra och knyta an på en djupare nivå. Grammatik hjälper visserligen, men detta utbyte är mycket mer än så. Intuition, känslor och sammanhang har ofta större betydelse än alla regler i världen.
Källor: (TheCollector) (Britannica)
Språk – bara hittepå?
Grammatikreglerna beror till stor del på vem som har skrivit dem
LIVSSTIL Lingvistik
Språket är, trots dess förmodade struktur och allsköns regler, ett vackert kaotiskt system som faktiskt bygger mer på människors ständigt föränderliga interaktion än logik. Redan som barn lär vi oss att betrakta grammatik som ett slags helig lag och undervisas i skillnaden mellan rätt och fel, passande och opassande, vältaligt och slappt. Om du skrapar lite på läroböckernas välpolerade omslag blir du dock varse en rörigare och långt mer dynamisk verklighet. Du inser ganska snart att språket är rent hittepå!
Tja, med reservation för viss överdrift. Språket är åtminstone inte vad vi har letts att tro att det är. Faktum är att språket i sig är mycket mindre stelt när det kommer till korrekthet och påverkas i hög grad av talad kommunikation och specifika sammanhang.
Vad innebär det egentligen att uttrycka sig korrekt? Den kanske viktigaste frågan är, om nu språk formas mer av människor än av teoretiska principer, i vems öron är det vi försöker låta "rätt"? Klicka igenom det här galleriet för ta reda på mer i ämnet!