Nationen har behållit förstaplatsen åtta år i rad!
Är livet verkligen en gåva, eller är det ett nödvändigt – och ofrivilligt – ont för vissa människor? Under större delen av mänsklighetens historia har fortplantning setts som inte bara naturligt, utan en fullständigt avgörande handling för att säkerställa artens fortlevnad. Vissa menar dock att livet är en ofrånkomlig cykel av lidande och att icke-existens vore att föredra. Detta filosofiska perspektiv, känt som antinatalism, går på tvären mot den djupt rotade övertygelsen att det är bra att sätta barn till världen.
Oavsett om vi håller med eller inte tvingar antinatalism oss att konfrontera svåra sanningar om det mänskliga livets natur och föräldraskapets ansvar. Nyfiken? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på varför vissa människor anser det vara omoraliskt att skapa nytt liv.
Antinatalister hävdar att det är oetiskt att sätta barn till världen. Vissa anser att endast människor bör sluta fortplanta sig, medan andra vill utvidga detta till alla kännande varelser och menar att icke-existens är att föredra framför livets plågor.
Den sydafrikanske filosofen David Benatar, en ledande förespråkare för antinatalism, hävdar att tillblivelse alltid gör allvarlig skada. I boken "Better Never to Have Been" (2006) förklarar han utförligt varför det faktiskt är en medkännande handling att förhindra födslar.
Benatars argument bygger på idén att existens innebär både smärta och njutning, medan icke-existens varken garanterar smärta eller berövande. Han hävdar att detta gör icke-existens överlägset, eftersom det eliminerar lidande utan att beröva någon något.
Enligt buddhistisk filosofi är livet en konstant cykel av hyllning och skuld, vinst och förlust, framgång och misslyckande och glädje och sorg. Varje nyfött barn kastas oundvikligen in i denna storm, och lidande blir en oundviklig del av livet.
Livet må bringa glädje, men är det verkligen värt lidandet? Musik, mat och kärlek kan berika vår tid på jorden, men de kommer inte utan smärta, sorg och förlust. Benatar hävdar att det inte finns någon njutning som uppväger det oundvikliga i lidandet.
Om icke-existens verkligen vore en tragedi skulle vi beklaga bristen på människor på avlägsna, obebodda planeter, men vi sörjer inte de liv som aldrig börjat. Detta antyder att icke-existens inte är en förlust, bara uteblivet lidande.
Trots Benatars resonemang hävdar många människor att de är lyckliga och tacksamma för sin existens. Detta perspektiv kan dock tillskrivas fördomar som människor har av sig själva, som Pollyannaprincipen, där människor minns positiva upplevelser mer än negativa och därför förblir irrationellt optimistiska.
Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, en av historiens mest ökända pessimister, hävdade att smärta är mer intensiv än njutning. Hans tankeexperiment (som jämförde upplevelsen hos ett djur som blir uppätet med rovdjurets njutning att få äta) illustrerar denna obalans på bästa sätt.
Existensen är en enda lång cykel av lidande, från förlossningstraumat till den oundvikliga vägen mot döden. Även de som lever bekväma liv genomlider förlust, missnöje, åldrande och existentiell ångest.
Krig, fattigdom, sjukdom, missbruk, ensamhet – mänskligheten plågas av lidanden, vare sig de är självförvållade eller påtvingade. Antinatalister hävdar att även i stunder av bekvämlighet lurar lidande under ytan, vilket understryker att livets svårigheter vida överväger dess glädjeämnen.
Det spelar ingen roll hur mycket njutning livet erbjuder – det slutar alltid med döden. Rädslan för det okända, smärtan av förlust och kampen för att hålla fast vid flyktiga ögonblick gör livets slut till en ständigt närvarande källa till ångest.
Schopenhauer liknade barndomen vid att vänta på att ridån ska gå upp på en teater. Som okunniga ungdomar ser vi med spänning fram emot pjäsen – ovetande om att föreställningen vi snart ska bevittna är en föreställning om oundvikligt lidande.
Trots livets lidande klamrar sig människor desperat fast vid existensen i hopp om lycka. Schopenhauer menade dock att ålderdom bara för med sig större olycka och sammanfattade det som: "Det är dåligt i dag, värre i morgon och värst i slutet."
Om livet verkligen är tragiskt, ska vi då ge efter för förtvivlan? Antinatalister menar att icke-existens är att föredra, men de som redan är här kan söka mening i att lindra andras lidande, även om livet självt förblir i grunden plågsamt.
Buddhismen lär att lidande är existensens själva essens och nirvana (den ultimata friheten) uppnås bara genom att bryta sig loss från återfödelsens cykel. Detta är i linje med antinatalisters resonemang om att icke-existens är den enda flykten från smärta.
Den moderna kulturen förhärligar resor, underhållning och lyx, men dessa nöjen döljer ofta underliggande missnöje. I stället för att ge varaktig lycka utgör de distraktioner från lidandets oundvikliga verklighet.
Schopenhauer hävdar att njutning inte är något positivt utan bara smärtlindring. Varje önskan är som en skuld – uppfyllandet ger tillfällig lindring, men nya begär dyker snabbt upp och håller oss i en oändlig cykel av längtan.
Buddhistisk filosofi liknar begär vid en eld som ständigt måste släckas. Om vi aldrig tänder elden (genom att aldrig födas) undviker vi den ändlösa kampen för att släcka ouppfyllda behov och det därpå följande oundvikliga lidandet.
Antinatalister beskriver ofta mänsklig reproduktion som ett ponzibedrägeri. Varje generation lider, men fortsätter ändå cykeln i hopp om att deras avkomma ska finna mening i livet, samtidigt som de säkerställer mer lidande för framtida generationer.
Kritiker hävdar ofta att antinatalismen är överdrivet pessimistisk och ignorerar livets glädjeämnen. En del hävdar att lidandet kan lindras genom sociala framsteg. Andra ifrågasätter idén att icke-existens vore att föredra och hävdar att livet, trots sina svårigheter, har ett inneboende värde.
Kärlek anses ofta vara en tillräckligt bra anledning att leva, men den kommer med hjärtesorg, svek och förlust. Även de lyckligaste förhållanden tar slut (oavsett om det är genom separation eller död) och antinatalister anser att detta är ett bevis på att kärleken i sig inte kan rättfärdiga existensen.
Många människor förkastar instinktivt antinatalism och tror att livet är värdefullt. Filosofer hävdar dock att denna reaktion härrör från evolutionär programmering snarare än rationellt övervägande av huruvida existens faktiskt är något önskvärt.
Människor är biologiskt drivna att föröka sig, ofta utan att tänka på konsekvenserna. Många skaffar barn för att uppfylla sina egna önskningar snarare än för barnets skull – som genom att födas är dömt att uppleva lidande.
Många antinatalister lyfter fram miljökrisen som en anledning till att upphöra med fortplantningen. Mänsklig överbefolkning belastar naturresurserna, påskyndar klimatförändringarna och leder till miljöförstöring. Genom att inte skaffa barn tror antinatalister att de minskar sin miljöpåverkan och bidrar till en mer hållbar planet.
Om föräldrar verkligen älskar sina ofödda barn, är då det mest etiska beslutet att skona dem från livet? Genom att inte skapa liv förhindrar vi lidande utan att beröva någon glädje – eftersom icke-existens inte innebär berövande.
Antinatalism handlar inte om att skada levande varelser utan om att förhindra framtida lidande. Man förespråkar inte förstörelse, utan snarare ett gradvis upphörande av reproduktionen för att eliminera den till synes ändlösa cykeln av smärta.
Trots livets lidanden främjar den gemensamma upplevelsen av existens medkänsla. Insikten om att alla uthärdar smärta kan ge upphov till vänlighet, även om man ytterst drar slutsatsen att livet i sig inte är önskvärt.
Om antinatalismen vore allmänt accepterad skulle den kunna omforma de juridiska och sociala strukturerna. Politik rörande familjeplanering, arv och pensionering skulle kräva massiv omprövning. Vissa antinatalister förespråkar frivillig utrotning av människor, medan andra bara uppmuntrar till mer personligt ansvar i reproduktiva beslut.
Antinatalismen utgör ett utmanande etiskt dilemma. Även om existensen må vara ett oföränderligt öde kan förståelsen av dess tragiska beskaffenhet mana blivande föräldrar att fundera över den inverkan som livet kan ha på framtida barn.
Källor: (Today) (BBC) (The Conversation) (Real Talk Philosophy)
Antinatalism – skälen till att vissa människor väljer att inte skaffa barn
Är livet en värdefull gåva eller en ofrånkomlig börda?
LIVSSTIL Antinatalism
Är livet verkligen en gåva, eller är det ett nödvändigt – och ofrivilligt – ont för vissa människor? Under större delen av mänsklighetens historia har fortplantning setts som inte bara naturligt, utan en fullständigt avgörande handling för att säkerställa artens fortlevnad. Vissa menar dock att livet är en ofrånkomlig cykel av lidande och att icke-existens vore att föredra. Detta filosofiska perspektiv, känt som antinatalism, går på tvären mot den djupt rotade övertygelsen att det är bra att sätta barn till världen.
Oavsett om vi håller med eller inte tvingar antinatalism oss att konfrontera svåra sanningar om det mänskliga livets natur och föräldraskapets ansvar. Nyfiken? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på varför vissa människor anser det vara omoraliskt att skapa nytt liv.