Kom ditt land med på listan?
Sydafrika styrdes i nästan femtio år av ett av de mest förtryckande rassystemen i modern historia: apartheid. Det genomdrevs 1948 av Nationalistpartiet och var mer än bara ett system för segregation – det var en medveten och systematisk politik utformad för att kontrollera, exploatera och avhumanisera landets svarta majoritet.
Under apartheid var det sydafrikanska samhället strukturerat för att gynna den vita minoriteten, samtidigt som icke-vita medborgare berövades sina grundläggande rättigheter och friheter, liksom ekonomiska möjligheter. Denna motbjudande form av segregation verkställdes inte bara genom våldsamt polisarbete, utan också genom lagstiftning som såg till att befästa ojämlikheten mellan raser.
Hur kunde något så avskyvärt hända i Sydafrika? Hur upphörde det? Vilka lärdomar kan vi dra för att förhindra liknande orättvisor i framtiden? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på det!
Den 16 juni 1976 gick över 10 000 studenter i Soweto, Sydafrika ut på gatorna i protest mot regeringens förtryckande politik. Demonstrationen var mot införandet av afrikaans som primärt undervisningsspråk i skolorna, vilket många såg som ett sätt att befästa rassegregationen.
Den sydafrikanska regeringen reagerade våldsamt mot protesterna. Beväpnad polis öppnade eld mot demonstranterna och iscensatte en fullskalig massaker. Mer än 150 studenter dödades, vissa så unga som 13 år, vilket gjorde händelsen till en av de mest tragiska händelserna i kampen mot apartheid.
När massakern ägde rum hade apartheid tillämpats i 28 år. Det var ett system av institutionaliserad rassegregation som nekade svarta sydafrikaner välbetalda jobb, kvalitativ utbildning och många andra grundläggande rättigheter. Som ett resultat blev de en missgynnad majoritet.
På pappret syftade apartheid (från ordet för "avskildhet" på afrikaans) till att främja jämlik utveckling och kulturell frihet. I praktiken gjorde det dock dessa ideal omöjliga att uppnå. Lagarna föreskrev strikta rasåtskillnader och tvingade olika grupper att leva och utvecklas åtskilda – inte bara var för sig, utan också under synnerligen ojämlika förhållanden.
År 1974 beslutade den sydafrikanska regeringen att många skolämnen skulle undervisas på afrikaans, ett språk som främst talades av den vita härskande klassen. Denna politik underblåste utbredd frustration bland svarta studenter, vars utbildning missgynnades ytterligare.
Redan före apartheid hade Sydafrika genomlidit århundraden av rasistiskt våld. Europeiska bosättare, först holländska och senare brittiska, koloniserade regionen, trängde undan den afrikanska befolkningen och tog kontroll över stora mängder mark och resurser.
Från och med 1600-talet drev holländska bosättare, följda av britterna, bort infödda afrikaner från sina förfäders land. Med tiden förpassades svarta sydafrikaner till så kallade indianreservat, som bara utgjorde en bråkdel av landets totala landyta.
Under 1900-talet fick svarta sydafrikaner, trots att de utgjorde 70 procent av befolkningen, samsas om 13 procent av marken. Dessa desperata förhållanden tvingade många att flytta till städerna för att söka arbete hos vita arbetsgivare.
Med få till buds stående alternativ tog många svarta sydafrikaner lågavlönade jobb på gårdar och i gruvor som ägdes av vita. De arbetade tillsammans med ättlingar till förslavade och kontraktsanställda arbetare från hela Afrika och Asien och bidrog till Sydafrikas ekonomiska tillväxt.
År 1948 var Sydafrikas ekonomi starkt beroende av billig svart arbetskraft. Vissa ekonomer hävdade att en stabil, utbildad svart arbetskraft var nödvändig för hållbar ekonomisk tillväxt, men denna uppfattning ifrågasattes starkt av den härskande vita eliten.
Det nationella partiet, som motsatte sig rasintegration, vann valet 1948 genom att kampanja under parollen "apartheid". Väl vid makten befäste de systematiskt rassegregationen genom strikta lagar.
Under apartheid behandlades svarta arbetare som tillfälliga besökare i områden som kontrollerades av vita. De hade begränsad rörelsefrihet, deras fackföreningar förvägrades laglig status och de var bannlysta från särskilda vita zoner.
Apartheid utvidgades även till utbildningsväsendet och regeringen avskaffade rasblandade skolor. Vidare förbjöds äktenskap mellan olika raser, offentliga platser segregerades och icke-vita väljare uteslöts från röstlängderna.
I Sydafrikas övervägande vita parlament var det väldigt få som uttalade sig mot apartheid. Det styrande Nationalpartiet mötte inget vidare motstånd eftersom många vita medborgare antingen stödde segregation eller var rädda för att utmana regimen på grund av potentiella politiska och sociala repressalier.
Utanför parlamentet stod tre stora grupper upp mot apartheid: Kommunistpartiet (som förbjöds 1950), African National Congress (ANC, på bilden) och Pan-Africanist Congress (PAC). Trots ideologiska skillnader var de enade i sitt motstånd.
Under de första åren motsatte sig ANC och PAC apartheid med fredliga metoder. De organiserade protester, strejker och kampanjer för civil olydnad i hopp om att pressa regeringen till förändring. Den sydafrikanska regeringen svarade dock med ännu mer våld.
Den 21 mars 1960 öppnade polisen eld mot demonstranter vid ett PAC-möte i Sharpeville. De hade ihjäl 91 människor och skadade ytterligare 238. Många sköts i ryggen då de flydde från polisen. Massakern blev en vändpunkt och regeringen förbjöd både ANC och PAC, vilket drev motståndet under jorden.
Som svar på det statliga våldet övergav vissa ledande apartheidmotståndare de fredliga metoderna. I december 1961 bildade Nelson Mandela med flera en väpnad falang av motståndsrörelsen i syfte att sabotera regeringens infrastruktur och störa apartheidstyret.
Trots växande motstånd blomstrade Sydafrikas ekonomi under 1960-talet. Nationalpartiet hävdade att denna framgång var ett bevis på att apartheid fungerade, men i själva verket drevs det på av den fortsatta exploateringen av svart arbetskraft, då många vita arbetsgivare illegalt anställde svarta arbetare.
Den sydafrikanska regeringen drog nytta av rådande spänningar för att stämpla sina fiender som kommunister. Denna taktik gjorde det möjligt att rättfärdiga gripandet och fängslandet av ledande apartheidmotståndare, vilket fick stöd från västerländska nationer som var fientligt inställda till kommunismen under det kalla kriget.
År 1963 grep regeringen Nelson Mandela och tio andra aktivister, anklagade dem för förräderi och för planering av gerillakrigföring. Åtta av dem, däribland Nelson Mandela, dömdes till livstids fängelse. Mandela sattes i Robben Island-fängelset (bilden), där han skulle tillbringa 27 år bakom lås och bom.
När många av de högsta ledarna för motståndet mot apartheid fängslades eller landsförvisades växte en ny generation studentaktivister fram. Den sydafrikanska studentorganisationen, under ledning av personer som Steve Biko, spelade en avgörande roll för att återuppliva motståndet.
Efter Sowetoupproret 1976 bröt studentprotester ut över hela Sydafrika. Regeringen svarade med ökad brutalitet och totalt omkom 600 demonstranter i början av 1977. Trots dessa förluster fortsatte motståndet mot apartheid att växa.
År 1977 greps och torterades studentaktivisten Steve Biko till döds i häktet. Biko hade varit ledande i Black Consciousness Movement, som uppmuntrade svarta sydafrikaner att ta avstånd från apartheid. Hans död blev en internationell symbol för brutaliteten under apartheid och hans kista pryddes med en knuten svart näve.
Efter mordet på Biko ökade det internationella trycket på Sydafrika. Länder runt om i världen fördömde apartheid och vissa införde ekonomiska sanktioner och handelsembargon. Dessa restriktioner gick hårt åt Sydafrikas ekonomi, isolerade nationen och tvingade regeringen att ompröva sin förtryckande politik.
F. W. de Klerk, som länge stött apartheid, blev Sydafrikas president 1989. Han insåg dock att apartheid var ohållbart, och även om den vita eliten fortfarande motsatte sig förändring började han förhandla om ett slut på segregationen.
Den 2 februari 1990 gjorde de Klerk ett chockerande tillkännagivande: han hade hävt förbudet mot ANC, PAC och Kommunistpartiet, vilket gjorde det möjligt för dessa grupper att verka lagligt för första gången på flera årtionden. Inte långt därefter beordrade han också att Nelson Mandela, som hade tillbringat 27 år i fängelse, skulle friges.
År 1994 höll Sydafrika sitt första allomfattande val, där alla människor oavsett ras fick rösta. Valet var historiskt och miljontals människor köade långa sträckor för att få rösta. Nelson Mandela vann en jordskredsseger och blev den första svarta presidenten i Sydafrika.
Även om apartheid upphörde rent juridiskt är dess efterverkningar kännbara än i dag. Sydafrika har fortsatta problem med ekonomisk ojämlikhet, rasklyftor och sociala skillnader. Landets historia är dock en påminnelse om styrkan i motstånd, enighet och kampen för rättvisa.
Källor: (TED-ED) (South African History Online) (Britannica)
Fakta om apartheidperioden i Sydafrika
Ett brutalt framtvingat system byggt på splittring
LIVSSTIL Segregation
Sydafrika styrdes i nästan femtio år av ett av de mest förtryckande rassystemen i modern historia: apartheid. Det genomdrevs 1948 av Nationalistpartiet och var mer än bara ett system för segregation – det var en medveten och systematisk politik utformad för att kontrollera, exploatera och avhumanisera landets svarta majoritet.
Under apartheid var det sydafrikanska samhället strukturerat för att gynna den vita minoriteten, samtidigt som icke-vita medborgare berövades sina grundläggande rättigheter och friheter, liksom ekonomiska möjligheter. Denna motbjudande form av segregation verkställdes inte bara genom våldsamt polisarbete, utan också genom lagstiftning som såg till att befästa ojämlikheten mellan raser.
Hur kunde något så avskyvärt hända i Sydafrika? Hur upphörde det? Vilka lärdomar kan vi dra för att förhindra liknande orättvisor i framtiden? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på det!