Vi skiljer fakta från fiktion
I en tid av extraordinära medicinska framsteg och teknisk innovation vill man gärna tro att mänskligheten har sitt på det torra när det gäller hälsa och överlevnad. Världshälsoorganisationen (WHO) har dock varit tydliga med att de hot vi står inför i dag inte bara är verkliga, utan de blir också mer komplexa och omfattande. Utmaningarna som äventyrar den globala hälsan är inte längre avlägsna eller hypotetiska – de är omedelbara och brådskande.
Dessa hot är gränsöverskridande, påverkar alla befolkningar och slår ofta hårdast mot de områden där hälso- och sjukvårdssystemen är som svagast. De visar också på sprickorna i infrastrukturen, konsekvenserna av självbelåtenhet samt det kritiska behovet av kollektiva åtgärder.
Vilka är då de tio mest akuta hoten, enligt Världshälsoorganisationen? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på det!
Enligt WHO är klimatförändringarna tvåtusentalets mest betydande hälsohot. Stigande globala temperaturer orsakar mer intensiva naturkatastrofer, sprider sjukdomar snabbare och ökar osäkerheten i fråga om mat och vatten.
Översvämningar, orkaner och torka tvingar miljontals människor på flykt, stör tillgången till hälso- och sjukvård samt förorenar viktiga resurser. Dessa miljöomvälvningar leder till sjukdomsutbrott, psykiska hälsokriser och långsiktigt förfall i den offentliga hälso- och sjukvårdsinfrastrukturen, särskilt i låginkomstregioner och klimatkänsliga områden.
I takt med att klimatförhållandena förvärras tvingas människor att migrera, ofta utan tillförlitlig tillgång till vård. Dessa massförflyttningar sätter press på hälso- och sjukvården i värdländerna och kan till och med föra med sig okända sjukdomar till nya regioner.
Mer än sjuttio procent av alla dödsfall globalt beror nu på icke-smittsamma sjukdomar som hjärtsjukdomar, diabetes och cancer. WHO flaggar dem som ett växande hot pådrivet av människors stillasittande livsstil, kostförändringar och ökad tobaks- och alkoholkonsumtion, särskilt i urbaniserade samhällen.
Bearbetade livsmedel, föroreningar, stress och begränsat utrymme för fysisk aktivitet bidrar till spridningen av livsstilsrelaterade sjukdomar. Dessa riskfaktorer gör det svårt inte minst för människor i stadsområden att anamma hälsosammare vanor, särskilt i låginkomstområden med begränsade resurser.
Trots alla data som tydligt kopplar beteende till sjukdomsutfall underfinansieras förebyggande insatser i många länder. Utbildning, screening och program för tidigt ingripande är kostnadseffektiva men försummas ofta, vilket gör att hanterbara förhållanden kan eskalera till livshotande kriser med enorma kostnader för samhället.
Det är inte fråga om "om" utan "när" nästa nya influensapandemi inträffar. WHO varnar för att höga mutationshastigheter och utbredda interaktioner mellan djur och människor skapar de perfekta förutsättningarna för att nya stammar ska kunna uppstå och spridas snabbt över hela världen.
Den globala hälso- och sjukvårdsinfrastrukturen är fortfarande ojämn. Vissa länder har laboratorier och lager vid tidiga varningar, men andra saknar de verktyg som behövs för att upptäcka och begränsa sådana problem. Detta gör stora befolkningar utsatta och försvårar samordnade globala åtgärder mot snabbt framväxande virushot.
Även om en pandemisk stam identifieras kan den nuvarande kapaciteten för vaccinproduktion lämna en del att önska när det gäller att bromsa en första våg. Tillverkning, distributionslogistik och priser utgör utmaningar, särskilt i låginkomstländer som är beroende av internationell hjälp vid globala hälsokriser.
Överanvändning och missbruk av antibiotika bland både människor och djur har påskyndat ökningen av läkemedelsresistenta mikrober. WHO varnar för att dessa "superbakterier" kan förvandla infektioner som en gång gick att behandla till livshotande tillstånd.
Operationer, organtransplantationer och till och med enklare skador kan bli livshotande om infektioner inte längre går att behandla. Ineffektiva antibiotika utgör också en risk för immunsupprimerade patienter som förlitar sig på sådana mediciner vid komplexa behandlingar.
Den utbredda användningen av antibiotika inom boskap och vattenbruk underblåser resistensen ytterligare och gör det möjligt för resistenta stammar att komma in i människors näringskedja. Utan strikta regler och tillsyn lär antibiotikaresistensen fortsätta att utvecklas på oväntade sätt och på flera fronter.
Vägran att vaccinera sig, trots vetenskapliga bevis, har gjort det möjligt för förebyggbara sjukdomar att återvända. WHO listar vaccinationsmotstånd som ett av de främsta hoten och kulturell misstro, desinformation och självbelåtenhet utgör alla hinder för upprätthållande av allmänhetens immunitet.
Sociala medier har blivit så kallade ekokammare för pseudovetenskap och konspirationsteorier. Påståenden om vaccinernas säkerhet och effektivitet, eller brist därav, urholkar förtroendet och utgör en grogrund för återkomsten av sjukdomar som man en gång trodde var mer eller mindre utrotade.
Vaccinationsprogrammens framgång är avhängig relationerna i samhället. Engagemang bland lokala ledare och stärkt hälsokompetens i ung ålder är viktiga steg för att återställa förtroendet och ta itu med tvivel bland skeptiska eller missgynnade befolkningar.
Konfliktzoner, flyktingläger och katastrofdrabbade områden saknar stabil hälso- och sjukvårdsinfrastruktur, vilket gör befolkningen sårbar för sjukdomar, undernäring och skador. WHO betonar att humanitära kriser måste bemötas med snabba och väl samordnade hälso- och sjukvårdsinsatser som är särskilt anpassade till kaotiska miljöer.
Våldet stör hälso- och sjukvården, förstör anläggningar och utsätter arbetare för fara. I dessa miljöer avstannar vaccinationerna, saniteten försämras och utbrotten frodas. Som ett resultat förvandlas en gång begränsade sjukdomar som kolera eller mässling till oregerliga mördare.
Många utsatta miljöer ligger i gränsregioner där fördrivna befolkningar tar sig in i grannländerna. WHO understryker vikten av gränsöverskridande samarbete och gemensamma hälsoprotokoll för att begränsa smittsamma utbrott och tillhandahålla konsekvent vård för människor i rörelse.
Denguefeber, som en gång var förbehållen specifika tropiska zoner, hotar nu hälften av världens befolkning. Pådrivet av klimatförändringar, snabb urbanisering och dålig avfallshantering blomstrar myggornas fortplantningsplatser i områden som inte är förberedda på virusets explosiva spridning.
Denguebärande myggor som Aedes aegypti har anpassat sig till stadsmiljöer och kan föröka sig i små mängder stillastående vatten, vilket gör traditionella utrotningstekniker mindre effektiva. De offentliga hälso- och sjukvårdssystemen måste utvecklas snabbare för att hålla jämna steg.
Denguefeber påverkar produktiviteten, turismen och hushållens inkomster. I hårt drabbade områden översvämmas sjukhusen av smittade personer och familjer slits isär. Barn tvingas att lämna skolan och vuxna sitt arbete. Återhämtningen tar tid och upprepade infektioner kan öka risken för allvarlig sjukdom eller död.
Även om tillgången till behandling har förbättrats globalt är antalet nya hiv-infektioner fortsatt högt i många regioner. Kampen är enligt WHO långt ifrån över, inte minst i områden med begränsad tillgång till sjukvård och utbildning eller där stigmatisering förhindrar öppen dialog.
Yngre generationer (inte minst i särskilt drabbade regioner) får ofta inte tillräcklig sexualundervisning eller information om säkert sex. Bristen på korrekt kunskap om smittorisker och skyddsstrategier gör att hiv fortsätter att spridas bland unga människor i rasande takt.
Tillgången till antiretrovirala läkemedel och hiv-testning är fortfarande ojämn. I många låginkomstländer innebär geografisk isolering, kostnadsbarriärer och brist på vårdpersonal att miljontals människor förblir odiagnostiserade eller obehandlade, trots internationella löften om att stoppa hiv-epidemin till 2030.
Ett robust primärvårdssystem utgör grunden för alla hälso- och sjukvårdsinsatser, men detta saknas i många länder. WHO betonar att vid brist på primärvårdgivare uteblir också möjligheten till tidig diagnostisering och sjukdomshantering, vilket resulterar i överbelastade sjukhus och sjukare befolkningar.
Primärvårdstjänster är absolut avgörande, från hantering av högt blodtryck till tillhandahållande av mödravård. När detta saknas förvärras tillstånd som skulle kunna förebyggas tills människor behöver dyra insatser på hög nivå. Detta leder till ohanterligt tunga bördor för såväl de nationella hälso- och sjukvårdsbudgetarna som människors liv.
Underbemannade och underfinansierade primärvårdsinrättningar resulterar i överansträngd vårdpersonal. Många arbetstagare väljer att lämna yrket på grund av bristen på resurser, låg lön och hög känslomässig belastning, vilket orsakar ännu värre brist och lämnar hela samhällen utan tillgång till konsekvent medicinsk hjälp.
Ebola, Marburg och andra virala hemorragiska febersjukdomar fortsätter att dyka upp i särskilt sårbara zoner. Dessa patogener (som har hög dödlighet och är svåra att begränsa) framhålls av WHO som de främsta hoten och de kräver specialiserade strategier och ökade investeringar.
När det gäller högriskpatogener kan förseningar i responsen kosta tusentals liv. Oavsett om det beror på politisk instabilitet, allmänhetens misstro eller till och med logistiska hinder ökar varje försening av kontaktspårning eller karantän avsevärt faran för både lokala och globala befolkningar.
Vid tidigare ebolautbrott har rädsla och missförstånd spillt över i våld mot sjukvårdspersonal. WHO betonar att effektiv smittohantering måste omfatta kulturell utbildning, samhällsengagemang och respektfull inställning till lokala sedvänjor för att säkerställa gott samarbete och fortsatt förtroende i samband med utbrottsåtgärder.
Källor: (World Health Organization) (Britannica)
De tio främsta hoten mot mänskligheten, enligt Världshälsoorganisationen
Nästa globala hälsokris står för dörren
HÄLSA Kris
I en tid av extraordinära medicinska framsteg och teknisk innovation vill man gärna tro att mänskligheten har sitt på det torra när det gäller hälsa och överlevnad. Världshälsoorganisationen (WHO) har dock varit tydliga med att de hot vi står inför i dag inte bara är verkliga, utan de blir också mer komplexa och omfattande. Utmaningarna som äventyrar den globala hälsan är inte längre avlägsna eller hypotetiska – de är omedelbara och brådskande.
Dessa hot är gränsöverskridande, påverkar alla befolkningar och slår ofta hårdast mot de områden där hälso- och sjukvårdssystemen är som svagast. De visar också på sprickorna i infrastrukturen, konsekvenserna av självbelåtenhet samt det kritiska behovet av kollektiva åtgärder. Vilka är då de tio mest akuta hoten, enligt Världshälsoorganisationen? Klicka igenom det här galleriet för att ta reda på det!